Hon kan flyga, hon är inte rädd och hon flyger riktigt bra

För två vårar sedan hade jag en praktikant. Hon hörde av sig till mig redan under hösten och undrade om hon fick göra sin praktik hos mig. Jag hade aldrig handlett en blivande socionom tidigare och ville dessutom att det skulle vara en bra person. Så innan jag sa ja så hade jag en liten intervju med henne för att höra vad hon svarade på vissa, för mig, viktiga frågor som sade något om hur hon tänkte kring mäns våld mot kvinnor, jämställdhet och socialtjänst. Hon svarade rätt på varenda fråga, så jag tackade ja till att få bli hennes handledare under våren.

Så kom julen och strax innan jul blev jag helt supersugen på lakrits och då anade jag ju...Fick det bekräftat några dagar in på 2009 - att jag var gravid. Lagom till dess att min praktikant började satte dygnetruntillamåendet igång och det enda som hjälpt mig är att konstant äta på någonting. Hon måste trott att jag var den mest sockerberoende människan i hela världen. Efter ytterligare några veckor kom den Stora Tröttheten rullandes in. Eftermiddagarna var en kamp mot tröttheten. Min praktikant måste trott att jag var endera lat eller helt utan arbetsmoral. Jag gjorde vad jag kunde för att dölja att jag var gravid - för de flesta kollegor och även för min praktikant.

I alla fall. Veckorna gick och så småningom lämnade jag över en del ärenden till henne. Ärenden som jag bedömde var lite "lagom". Ett av de ärendena landade i en situation jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Men min praktikant stod lugn och trygg i allt kaos. Trots att hon var (är) ett antal år yngre än jag upplevde jag henne som mogen, stabil, klok och smart - men alldeles för tystlåten. Jag uppmanade henne att ta lite mer plats (inte nödvändigtvis lika stor plats som jag för det är inte heller alltid så bra) eftersom hon ofta hade så kloka tankar om ärenden.

Praktikperioden tog slut och jag gick på föräldraledighet strax därefter. Innan jag gick på ledighet ansökte jag om pengar till det där projektet jag skrev om tidigare. Det var tänkt att Brottsofferjourens dåvarande brottsofferassistent skulle få en tjänsten om länsstyrelsen beviljade medel, men när väl medlen kom ville hon av olika skäl inte ha det. Brottsofferjourens eminente ordförande ringde upp mig och frågade om jag hade några tips på vem som skulle få tjänsten. Nej, det hade jag inte. Men så gick det några dagar och en natt när jag vaknade så kom jag på det: min praktikant, hon skulle bli perfekt för jobbet! Så småningom fick hon det.

Hon är perfekt. Och har verkligen blommat ut, är med i pressen, söker nya kontakter, har tusen idéer och förverkligar rätt många av dem och hon tar lite större plats än under hennes tid hos mig (inbillar jag mig i alla fall). Jag är stolt över henne - "min" praktikant, numera min kollega, och hoppas att hon fick något med sig av sin illamående, för bedrövligt trötta handledare!