Snart har vi bott i Lilla Staden i sju år. Stora Killen började i ettan när vi flyttade hit. Ganska omgående fick han flera kompisar och speciellt en - Kepskillen. Sedan dess har jag fått följa Kepskillen. Han och Stora Killen lekte så ofta att Lillkillen trodde att Kepskillen tillhörde familjen när han var liten. Och det gör han på sätt och vis.
Inför högstadiet skulle Stora Killen och Kepskillen få fortsätta gå i samma klass om de skärpte till sig under vårterminen i sexan (de stojade och stimmade ganska mycket på lektionerna). De skärpte inte till sig och hamnade således i skilda klasser. Ett tag in på höstterminen höll jag andan lite - för Stora Killen är ju i den åldern att en del kompisar byts ut mot nya - och det dröjde innan Kepskillen dök upp hemma hos oss. Men så en dag kom han och allt var precis som förut.
Nu ligger de inne i gästrummet och sover (de har redan sovit en stund fast det skulle de aldrig erkänna för de är faktiskt uppe hela nätterna och kollar på tv eller spelar tv-spel) och jag är så glad. Glad att stora killen har en så god vän som följt honom sedan han var pojke. Men också glad för att jag får möjligheten att träffa och följa Kepskillen och andra kompisar till Stora Killen. Se dem växa upp, prata med dem, busa med dem, pyssla om dem och tycka om dem.
3 kommentarer:
Japp, det är en ynnest att få träffa och hänga med andras barn också... KRam
Gulligt. Och så är det skönt att känna barnens kompisar så pass att det känns naturligt att säga ifrån även till dem. Jag har annars lätt att mesa mot barn jag inte känner så bra.
Apropå det här blev jag lite inspirerad att fråga dig och dina kommentatorer en sak, men jag tror jag lägger dem frågan hos mig själv faktiskt (om inte annat för att jag är lite bloggslö just nu). Men tack för inspiration!
Miss Gillette: Nu blev jag nyfiken!
Skicka en kommentar