Ja, sug på den ni, innan ni svarar

Har precis kollat på "Klass 9A", där superpedagogen i matte idag informerade föräldrarna om deras barns nivå i matematik. Kort sammanfattning; det fattades en hel del matematik-kunskaper hos eleverna och de kommer ha svårt att klara den matematik som undervisas på gymnasiet. När matematikläraren lämnat rummet är ordet fritt. En förälder räcker upp handen, får ordet och frågar stillsamt:
- Jag bara undrar vad som gick fel de första åtta åren?

Ja, det förstår jag att de undrar.

Typ tomt

Jag, Sportfiskaren och Liten vid middagsbordet. Ödsligt.

Och v-ä-l-d-i-g-t långt till torsdag då Lillkillen kommer hem och -ä-n-n-u längre till söndag då Stora Killen kommer hem.

Världens längsta sportlov

Vi har tur, jag och Sportfiskaren, vi behöver sällan lämna bort kidsen över natten. En natt varje eller vartannat år. Eftersom Stora Killen var hemma på nyår är han borta på sportlovet. I veckan kom Lillkillen på att han ville vara själv hos sin farmor och farfar några dagar nu under sportlovet. Av rent egoistiska skäl vill jag helst säga nej - jag vill ju ha honom hemma och umgås med honom, men eftersom jag alltid försöker lyssna på vad kidsen vill, så sa vi såklart ja. Så ikväll skjutsar Sportfiskaren upp Lillkillen och åker sedan hem själv imorgon.

Så från att ha (minst) tre barn hemma om dagarna kommer jag nu bara ha ett barn hemma ända fram till torsdag!!!! Hur tomt och långsamt kommer inte det vara?!

Liten, Liten

Liten är en bestämd liten människa. "Nej" är liksom hennes utgångsläge. Hon säger nästan inga ord trots att hon är snart ett och ett halvt år, men hon gör sig förstådd ändå. När hon var runt ett kom hon på att hon kunde skaka väldigt bestämt på sitt håriga lilla huvud för att "säga" nej. För bara några veckor sedan kom hon på att hon kunde nicka med huvudet för att "säga" ja. Hon gör det lite tveksamt när hon får en fråga, som att hon först tänker skaka på huvudet, men sedan kommer på att "ja, men just det, här höll jag ju med - hur var det jag skulle göra nu då? Jo, först hakan uppåt och sedan nedåt".

Och min älskade dotter, även om jag inser att jag kommer få många konflikter med dig utifrån denna uppmaning så: Sluta aldrig med det, du kommer behöva dina tydliga "nej" här i livet.

Jag blir så sorgsen och orolig för Liten ibland. Inte just för Liten, mer för att hon är tjej. Och för att vårt samhälle fortfarande inte har förmågan att ta ställning för tjejer som utsätts för övergrepp. Om en tjej har en relation med en kille och både säger och skriver till honom att hon inte vill ha analsex och sedan när han våldtar henne analt även under våldtäkten ber honom sluta - visst kan hon anses ha varit ganska tydlig med att försöka få pojken förstå att hon inte ville? Det tycker inte Sverige.

En 14-årig, lätt utvecklingsstörd tjej, rymmer från sitt familjehem, dricker sig berusad, hamnar i en spellokal där hon bjuds på cannabis och sedan mot betalning har sex med ett antal män, tar lite paus då och då för att dricka, röka och spy och sedan fortsätter ha samlag med dessa män (och tro inte att pengarna går till henne, nej, hennes hallick spelar poker för dem där i spellokalen) och några veckor senare åter igen rymmer och liknande procedur upprepas fast nu i en lägenhet dit männen blir inringda. Tjejen säger efteråt att en del samlag var mot hennes vilja, en del ville hon ha, några män var hotfulla och våldsamma och andra snälla. Männen säger att de inte förstod att hon var så ung, de trodde att hon var en bra bit över 15 år. Så nästan alla frias, just för att de inte hade någon skälig anledning att tro att hon var under 15 år. Så agerar Sverige.

Så Liten, eftersom du nu har en snippa istället för snopp och vårt samhälle är som det är så hoppas jag att ditt utgångsläge fortsätter vara tydliga nej, hela tiden, för att sedan kanske bli ja - när du har fått tänka efter en stund, höj gärna rösten, ta plats och finn dig inte i att dina rättigheter trampas på (utan att för den skull trampa på dina medmänniskors rättigheter).

Hittade högstadiet på bokrean

Hittade ingen bok jag ville ha på bokrean, men några Banana Skids låg i en korg och skramlade. Jag köpte ofta dem i högstadieskolans caféteria och var tvungen att återuppleva gamla minnen. Mums!

Hon kan flyga, hon är inte rädd och hon flyger riktigt bra

För två vårar sedan hade jag en praktikant. Hon hörde av sig till mig redan under hösten och undrade om hon fick göra sin praktik hos mig. Jag hade aldrig handlett en blivande socionom tidigare och ville dessutom att det skulle vara en bra person. Så innan jag sa ja så hade jag en liten intervju med henne för att höra vad hon svarade på vissa, för mig, viktiga frågor som sade något om hur hon tänkte kring mäns våld mot kvinnor, jämställdhet och socialtjänst. Hon svarade rätt på varenda fråga, så jag tackade ja till att få bli hennes handledare under våren.

Så kom julen och strax innan jul blev jag helt supersugen på lakrits och då anade jag ju...Fick det bekräftat några dagar in på 2009 - att jag var gravid. Lagom till dess att min praktikant började satte dygnetruntillamåendet igång och det enda som hjälpt mig är att konstant äta på någonting. Hon måste trott att jag var den mest sockerberoende människan i hela världen. Efter ytterligare några veckor kom den Stora Tröttheten rullandes in. Eftermiddagarna var en kamp mot tröttheten. Min praktikant måste trott att jag var endera lat eller helt utan arbetsmoral. Jag gjorde vad jag kunde för att dölja att jag var gravid - för de flesta kollegor och även för min praktikant.

I alla fall. Veckorna gick och så småningom lämnade jag över en del ärenden till henne. Ärenden som jag bedömde var lite "lagom". Ett av de ärendena landade i en situation jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Men min praktikant stod lugn och trygg i allt kaos. Trots att hon var (är) ett antal år yngre än jag upplevde jag henne som mogen, stabil, klok och smart - men alldeles för tystlåten. Jag uppmanade henne att ta lite mer plats (inte nödvändigtvis lika stor plats som jag för det är inte heller alltid så bra) eftersom hon ofta hade så kloka tankar om ärenden.

Praktikperioden tog slut och jag gick på föräldraledighet strax därefter. Innan jag gick på ledighet ansökte jag om pengar till det där projektet jag skrev om tidigare. Det var tänkt att Brottsofferjourens dåvarande brottsofferassistent skulle få en tjänsten om länsstyrelsen beviljade medel, men när väl medlen kom ville hon av olika skäl inte ha det. Brottsofferjourens eminente ordförande ringde upp mig och frågade om jag hade några tips på vem som skulle få tjänsten. Nej, det hade jag inte. Men så gick det några dagar och en natt när jag vaknade så kom jag på det: min praktikant, hon skulle bli perfekt för jobbet! Så småningom fick hon det.

Hon är perfekt. Och har verkligen blommat ut, är med i pressen, söker nya kontakter, har tusen idéer och förverkligar rätt många av dem och hon tar lite större plats än under hennes tid hos mig (inbillar jag mig i alla fall). Jag är stolt över henne - "min" praktikant, numera min kollega, och hoppas att hon fick något med sig av sin illamående, för bedrövligt trötta handledare!

Förväntar mig stordåd

Sportfiskaren åker en del skidor. Liksom jag, klagar han över att det blir svårt att andas efter en viss stunds fysisk ansträngning och det förvärras definitivt under vinterhalvåret. Nu har jag varit snäll och lånat ut min astmaspray till Sportfiskaren så nu lär det inte dröja förrän han når elitnivå antar jag.

En förmån

Snart har vi bott i Lilla Staden i sju år. Stora Killen började i ettan när vi flyttade hit. Ganska omgående fick han flera kompisar och speciellt en - Kepskillen. Sedan dess har jag fått följa Kepskillen. Han och Stora Killen lekte så ofta att Lillkillen trodde att Kepskillen tillhörde familjen när han var liten. Och det gör han på sätt och vis.

Inför högstadiet skulle Stora Killen och Kepskillen få fortsätta gå i samma klass om de skärpte till sig under vårterminen i sexan (de stojade och stimmade ganska mycket på lektionerna). De skärpte inte till sig och hamnade således i skilda klasser. Ett tag in på höstterminen höll jag andan lite - för Stora Killen är ju i den åldern att en del kompisar byts ut mot nya - och det dröjde innan Kepskillen dök upp hemma hos oss. Men så en dag kom han och allt var precis som förut.

Nu ligger de inne i gästrummet och sover (de har redan sovit en stund fast det skulle de aldrig erkänna för de är faktiskt uppe hela nätterna och kollar på tv eller spelar tv-spel) och jag är så glad. Glad att stora killen har en så god vän som följt honom sedan han var pojke. Men också glad för att jag får möjligheten att träffa och följa Kepskillen och andra kompisar till Stora Killen. Se dem växa upp, prata med dem, busa med dem, pyssla om dem och tycka om dem.

Åldergräns på böcker?

När det gäller filmer försöker jag följa de åldersgränser som finns för kidsen. Men nu är jag lite fundersam kring hur jag ska göra kring böcker. Nu när jag ser tillbaka kan jag nog tycka att en del av de böcker jag läste på högstadiet kanske inte var den allra mest lämpliga litteraturen. "Rosario är död" exempelvis. Den första boken jag läste om barnprostitution - en fasansfull bok som i detalj beskrev sexuella övergrepp på barn.

Stora Killen läser inte så mycket böcker, men han lyssnar på böcker. Just nu lyssnar han på "Snabba cash". Den är ju inte heller så lämplig för en trettonåring kan jag tycka, men ska jag förbjuda honom att lyssna?

Se!

Förr i tiden jobbade jag med att följa upp hur barn som var placerade i familjehem hade det. Under den perioden fick jag en otrolig respekt för det arbete som det innebär att vara familjehem. Tidigare hade jag kunnat tänka mig att vara familjehem någon gång i framtiden och tyckte att det var arbetet med barnen som skulle vara den stora utmaningen, men under den tiden jag hade det här arbetet insåg jag att det svåraste för många familjehem var kontakten med biologföräldrarna. Den här dokumentären tycker jag visar hur svårt det kan vara med familjehemsplaceringar; både för biologföräldrarna, familjehemsföräldrarna och framför allt för barnen.

http://svtplay.se/v/2327562/dokumentarklassiker/fosterbarn_-_i_undantagens_varld

Förbud innebär sällskap

Stora Killen misskötte sig med skolarbetet hemma förra veckan vilket resulterade i tv- och dataförbud denna veckans vardagar. Inte kul att han misskötte sig, men konsekvensen av förbudet är ju bara positivt. Han spenderar mer tid med oss andra, pratar mer med oss och har inte alls lika bråttom från matbordet som annars. Han och jag umgås på kvällarna, spelar kort tillsammans, pratar och skrattar. När jag börjar kolla på tv eller sy vid nio går han upp på sitt rum och rappar en stund innan han somnar till någon cd-bok. Han vaknar ganska pigg och på gott humör.

Hoppas han missköter sig snart igen ; )

Bedrövad

Blir helt nedstämd av all statistik som påvisar hur många kvinnor som fortfarande dör av sin graviditet, utför de tyngsta jobben för de lägsta lönerna, inte får möjlighet till utbildning och blir utsatta för våld av män i den utsträckning att det begränsar vår möjlighet att röra oss fritt i det offentliga rummet...

Bara för att vi har en snippa.

Helt sjukt, ja, nu när jag tänker på det blir jag mer förbannad än bedrövad. Och jag tänker aldrig ge upp, jag tänker fortsätta kämpa för att även kvinnor får del av FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.

Mitt lördagsnöje

 Varje helg försöker vi få en sovmorgon var, jag och Sportfiskaren. Ibland använder jag min "sovmorgon" till att besöka loppisen på egen hand utan småkidsen. Andra lördagar tar jag med småkidsen. Loppisen öppnar nio och stänger redan tolv, så det gäller att vara där tidigt för att fynda.

 Först går jag till tygavdelningen. Där kan jag fynda tyger, knappar, snedslåar, blixtlås, mönster och sängkläder. Det är härligt att få känna och titta på tygerna, fynda ibland, låta somligt ligga kvar och tänka; om det är kvar nästa vecka kan jag köpa det då.

Sedan bär det av till avdelningen för böcker, dvd, vhs och tidningar. Här har jag fyndat till både mig själv, Sportfiskaren och Lillkillen (vad sägs om dvd för 20 spänn och gamla tidningar för 2 kr?).

Trots att vi bott i huset i snart tre och ett halvt år har vi inte lampor överallt där vi vill ha lampor, så en titt på lampavdelningen blir det alltid!

Om småkidsen är med avklarar vi loppisbesöket på högst 25 minuter, men de lördagar jag är där ensam kan jag lätt spendera en timme där; vandrandes fram och tillbaka mellan avdelningarna, betraktar, känner och begrundar.

Bingo!

Lillkillen hade vattkoppor för några veckor sedan. Vi hoppades att Liten skulle smittas eftersom det "passar" ganska bra nu när vi delar på föräldraledigheten. Och vår önskan har infriats.

Lillkillen hade typ trettio vattkoppor sammanlagt, ingen feber och ytterst lite klåda. Den mest lindriga vattkoppetiden jag hört talas om. Vi hoppades att Liten skulle få det lika lindrigt, men den önskan kommer nog inte infriats.

Om utvecklingen fortskrider i samma fart som hitills kommer Liten ha fler vattkoppor när hon ska sova ikväll än vad Lillkillen hade på hela sin sjukdomstid. Bara att hoppas att inte heller hon får feber och helst ingen klåda.

Det är en välsignelse

Idag hade Lillkillen avslutning på sin simskola. Mamma och pappa kom och tittade och berömde och pös av stolthet över den lilla grodan.

Efter en god middag lade jag Liten och uppifrån kunde jag höra hur Stora Killen fick igång kortspel. Skratt och glada röster nedifrån. Så glad att mamma och pappa tar sig tid för Stora Killen, som ju är stor och inte pockar på uppmärksamhet på samma sätt som småkidsen, men som verkligen behöver det. Stora Killen är ju deras första barnbarn och de har verkligen värnat och månat om honom från första början. Han är speciell, för både mig och dem. Att höra honom skratta med sin mormor och morfar fick mig att le och bli alldeles varm inombords där jag satt på övervåningen.

Folkets röst gör faktiskt skillnad...

...om den tystnar...

...och om den skanderar...

...det är viktigt att aldrig glömma bort det.

Är det verkligen mitt problem?

Köpte en vara på en av ortens el-affärer. Den första gick sönder och ersattes med en ny som också gick sönder. Affären säljer endast den här varan under vissa kampanjer och deras leverantör finns i Danmark. När jag kom för andra gången med trasig vara skulle de skicka den till leverantören som skulle göra en bedömning kring om det skulle bli en ny vara igen eller ett återköp. Det landade i att jag fick välja och jag valde ett återköp. Affären meddelade att de skulle höra av sig när de fått pengarna från leverantören.

Eftersom det är två månader sedan nu så ringde jag affären idag och de förklarade att leverantören och de är oense om vem som ska ersätta mig för varan. Expediten jag pratade med skrev en lapp till rätt expedit så att hon skulle ringa mig nästa gång de pratat med leverantören.

Sedan när jag lagt på så började jag tänka. Är det verkligen mitt problem att de inte är överens om vem som ska ersätta mig för återköpet? Borde inte jag få pengarna och så får de lösa det där bäst de vill? Eller?

Snö är ljus

Oj vad det har snöat idag! Hela dagen.

Började dagen med att gå till jobbet i morgonljus med singlande snö och slutade arbetsdagen med att pulsa hem genom snöfyllda gator. Min gata är dock prioriterad eftersom bussen åker förbi här två gånger om dagen. Så på min gata var det fint och plogat när jag kom hem.

När jag lade Liten upptäckte jag vilken oerhörd skillnad snön gör på ljuset. Igår när jag lade henne var det ganska mörkt i rummet när persiennerna var neddragna, men idag var det snöljust i sovrummet trots neddragna persienner.

Jag tycker om ljus. Och har inte tröttnat på snön än. Kanske blir det pulkabacken imorgon.

Modiga kvinnor

En bra artikel om en ung kvinna med vilja att förändra och mod att försöka göra förändringen verklig. Roligt att media väljer att ge henne en röst. Läs om Dina!

Jag kommer bli en gammal förälder!

När jag var liten tyckte jag att mina föräldrar var gamla i jämförelse med mina kompisars föräldrar. De var 30 och 31 när jag kom, så de flesta av mina kompisar hade föräldrar som var minst fem år yngre (en del sådana som var tolv år yngre). Jag tyckte det var pestigt att ha gamla föräldrar, men mer för att det var piiiiiiiiinsamt att de var så gamla än för att de inte orkade med lika mycket som de yngre föräldrarna.

I alla fall. Jag var 22 när jag blev mamma så jag har liksom alltid sett mig som en, inte ung kanske, men en ganska ungdomlig mamma. Jag är van att vara bland de yngre föräldrarna på föräldramöten. Men häromkvällen när jag låg i sängen fördrev jag tiden med lite huvudräkning och konstaterade att när Liten blir tonåring kommer jag vara...(och det här tog lång tid att räkna ut den där kvällen och lika lång tid nu)...47 år! Jag upprepar, f-y-r-t-i-o-s-j-u år! Då har jag liksom bara tre år kvar till femtio och är nästan pensionär ju! Jag kommer vara hopplöst gammal, ännu äldre än vad mina föräldrar var och Liten kommer få skämmas för sin slitna, gamla morsa! Usch!

Dagens skojigaste kommentar...

...droppade Mellankillen idag när vi under eftermiddagspromenaden gick förbi ett höstlöv som isen nyss barlagt;
- Åh wow, där ligger hösten!

Kan själv!

Idag har jag egenproducerat så att jag nästan chockat mig själv! Ovan ser ni resultatet. Det ena var tvunget, men de andra två produkterna gjorde jag bara för att jag ville prova de recept jag hade i min fina bok "Söta saker". Längst till höger står en burk halvfylld med hemgjort vaniljsocker. Lätt att göra, luktar lite annorlunda än köpevaniljsocker men smakar förhoppningsvis både godare och lite mer!

I mitten står det jag var tvungen att göra inför tisdagens bjudlunch; mashmallowfluff. Enligt receptboken "Kärleksmums" fanns mashmallowfluff på välsorterade stormarknader, men någon sådan har vi tydligen inte i Lilla Staden varpå jag fick ta saken i egna händer och producera några burkar. Det går att frysa och det är ju alltid bra.

Längst till vänster står det några burkar lemon curd. Lite krångligare att göra men den luktar ljuvligt! Den ska också användas på tisdagens bjudlunch och så har jag ett recept på en riktigt god cheesecake med lemon curd i, den tror jag kommer bakas till helgen. Ska bara fixa några gäster att bjuda den på!

Förutom detta har jag också producerat en dessertkaka till söndagmiddagen. Det är Stora Killen som valt receptet - jag hade nog aldrig testat denna kaka annars. Det ska bli mycket spännande att se vad den smakar!

Så imorgon när det är min lediga dag tänker jag vara riktigt ledig och producera ganska lite.

Riktigt ledig

Jag är verksamhetsanvarig för Lilla Stadens skyddade boende. Länge har jag känt mig otillräcklig då jag endast arbetar kontorstid och de våldsutsatta som bor där behöver stöd även utanför kontorstid. Genom ett gott samarbete med vår Brottsofferjour hittade vi en lösning. Jag sökte och fick medel från länsstyrelsen till att starta ett projekt så att vi kunde jobba mot den där lösningen. Brottsofferjouren har en riktigt duktig projektledare som har rekryterat ett antal ideella till vårt skyddade boende.

Ofta kommer våldsutsatta inför helgen och tidigare har jag inte kunnat lämna dem på fredagen och sedan säga:
- Då jobbar jag på måndag igen, vi hörs då!
Nej, jag har haft på min jobbmobil och haft kontakt med de boende under helgen, trots att jag inte jobbar då.

Så därför var det extra skönt för någon tid sedan när en av de nyutbildade brottsofferstödjarna direkt kopplades på när den våldsutsatta kom till boendet. På fredag eftermiddag gick jag hem och kände mig riktigt ledig för jag visste att den våldsutsatta skulle få ett gott stöd även under helgen - av någon annan än mig.

Vi är ett riktigt bra team - socialtjänsten och brottsofferjouren!

Lönesamtal

Snart dags för lönesamtal. Jag är förberedd och inte nervös för jag vet att jag gör ett bra jobb. Och jag har faktiskt en arbetsgivare som verkar tycka det också för min löneutveckling de senaste tre åren har varit tillfredsställande. Hoppas på ett konstruktivt samtal!

Att uppmuntra och stödja bra intressen...

...är vad jag ägnar mig åt denna dag sedan Stora Killen kom hem. Strax innan jul började han spela kort med oss. Och jag sa alltid ja, jag vill ta till vara på alla tillfällen när tonåringen vill göra något med mig. Så vi spelade Stress och Bluff och Vändtia. Av tomten fick han en kort-bok med både nya spel och en hoper kort-trix. Nu har han avancerat till kort-trix-kapitlen. Han är duktig och jag "meeeeeeeen hur gjorde du det?!"-ar och "oj, vad duktig du är!"-ar för fulla muggar. Nu sitter han och youtubar nya trix så snart får jag för trettionde gången idag tillfälle att ösa beröm över den allra finaste av tonåringar!