Panik-safta och panik-sylta!

Katastrof! I eftermiddags upptäckte Sportfiskaren att vår extrafrys innehållandes bär, svamp, bröd, kaffebröd och charkuterivaror bestämt sig för att gå i pension utan att berätta detta för mig. Det mesta kommer gå förlorat, men jag försöker rädda en del av svampen och alla bär. Tack och lov hade mina föräldrar en extra Saft-Maja ståendes i garaget så den är nu hämtad. Jag gör lite svartvinbärssylt, för det tycker jag om, men resten av alla bären; röda och svarta vinbär, krusbär och körsbär blir saft. Blåbären, de få vi hade lyckats plocka i år, kommer bli en paj. Rabarbern slänger jag nog ned i saften.

Nu måste jag hasta la vista till Maxi Ica Stormarknad för inköp av natriumbensoat, socker och plastdunkar! Sedan ska jag safta hela natten lång!

Ni hade fel!

Alla ni som gissade på 12 september hade fel! Endast drygt en timme kvar på dygnet och Knyttet är inte på väg ut. Men jag lider inte, mår inte dåligt eller känner mig överdrivet tjock. Knyttet verkar dock tycka det börjar bli trångt därinne och sprattlar så det gör ont ibland. Jag har förklarat att det går bra att komma ut nu så kan h*n röra sig mer fritt om det känns trångt, men så besvärligt är det tydligen inte därinne...

Ser fram emot...

...att läsa denna. Både Syster Yster och Sportfiskaren har rekommenderat böckerna om A-gruppen. Nu har jag fått den första i serien. Hoppas den är lika bra som jag hoppas!

Ökad spritkonsumtion

Jag är mycket återhållsam när det gäller användande av alkoholhaltiga drycker. Men på senare tid har min spritkonsumtion ökat markant. I vanliga fall brukar jag nöja mig med en tröja mellan handen och handtag, dörrar, räcken m.m samt användande av vanlig Savett, men i dessa grisförkylningstider räcker inte detta för mig. Jag har en flaska handsprit samt decinficerande våtservetter i handväskan och använder dessa flitigt dagligen.

Men jag är lite rädd att jag ska gå överstyr så jag har förbjudit mig själv att använda dessa i hemmet utan försöker nöja mig med tvål och vatten här hemma - det är ju mestadels våra baciller som florerar här.

Tack och lov så arbetar jag inte längre vilket innebär att jag slipper skaka hand med en massa främmande folk dagarna i ända!

Som ni förstår ser jag, ur bacillsynpunkt, INTE fram emot vårt närliggande sjukhusbesök och hoppas att jag kommer därifrån så fort som möjligt!

Men sluta snooza!!!!!!!!!!!

Alltså jag blir galen (och jag vet att detta rankas som ett högst oprioriterat i-landsproblem)! Sportfiskaren är trött på morgonen och har, så länge som jag känt honom, haft den fula ovanan att snooza och snooza och snooza. För mig då, som vaknar och sedan är vaken blir följden att jag vaknar när hans mobil ringer första gången och sedan hinner jag inte somna om förrän den ringer igen och då ligger jag vaken och undrar om den kommer ringa en tredje och en fjärde och en femte gång. Således blir de tillfällen jag har möjlighet att sova lite längre en vardag till väldigt få tillfällen som Sportfiskaren tillåter mig göra det.

Jag har ju påpekat detta ett a-n-t-a-l gånger för Sportfiskaren, som kommer med ursäkter jag hört förut fast i helt andra sammanhang; "Jag rår inte för det, jag har ingen kontroll över det, det bara blir så." Jag tycker det är så oerhört respektlöst av honom gentemot mig. Speciellt eftersom jag bett honom hundra och hundra gånger att ställa klockan den tiden han måste gå upp och då helt sonika gå upp - inte ställa den en halvtimme eller fyrtiofem minuter innan han måste gå upp och snooza sig igenom den tiden.

Suck. Jag önskar han kunde visa lite hänsyn gentemot mig och hoppas att det sker en förändring snart för om en kort tid kommer det ju en liten bebis också och det är ganska stor skillnad att tvingas vakna sex eller tillåtas få sova till halvåtta.

Jaha...

...någon bebbe med födelsedatum 090909 lär det ju inte bli konstaterar jag så här 23:10. Men det hade jag i och för sig inte förväntat mig heller. Imorgon är det beräknad nedkomst enligt den där beräkningen, men det tror jag inte ett dugg på så jag har bokat in en date med Företagerskan i Storstan där jag ska shoppa några saker. Ser fram emot det. Funderar på att käka Storstans godaste Caesarsallad...mums!

Småbarnsåren är en walk in the park

Stora killen är tolv år nu och från att ha varit mest upptagen med att spela tv-spel har han nu bytt intressen. Och alla de frågor och överväganden jag ställs inför får mig att inse att småbarnsåren inte ställer speciellt stora krav på en som förälder. I och för sig har jag känt det från det att Lillen kom eftersom det är åtta år mellan dem och det är ändå en viss skillnad på att ha en åttaåring och en nyfödd. Men senaste tiden har skillnaden blivit allt tydligare.

Den starka viljan hos Stora killen att inte vara annorlunda, att vara som alla andra, men utan att för den skull bli ingen. Hur skulle jag kunnat gissa att han inte använde sin nya dyra cykel för att det var en pakethållare på och ingen annan har det? Är det okej att vara ute på sta'n (som ju ligger 300 meter hemifrån) på helgerna i hans ålder? Vilken tid är det rimligt att han kommer in? Och det är väl bättre att han säger att han och kompisarna ska ner på sta'n än att han inte berättar var han är? Ska jag ringa hem till kompisarnas föräldrar när jag får veta att hans kompisar röker? Hur blir det för Stora killen? Hur mycket och på vilket sätt kan jag prata med honom om sexualitet, som ju verkligen INTE är något han ska dela med sin förälder, men vissa saker vill jag ändå få sagt? Hur ska jag balansera mellan hans rätt till ett privatliv och mitt behov av kontroll för att se till att han inte far illa eller hamnar i dåliga situationer han inte tar sig ur? En kväll knuffar han iväg mig när jag vill ge honom en godnattkram och nästa kväll vill han ha en kram, men han ber inte om en så det är upp till mig att gissa mig till om det är en kramkväll eller inte. Och hur känns det för honom när jag tolkar fel och tränger mig på när han inte vill eller går ut utan att ge honom en kram när han vill? Hur pratar jag med honom kring det här med hygien på ett bra sätt, han är ju inte heller van vid att hormonerna startar en massa fysiska processer i kroppen. Att bara acceptera att han döljer sig bakom sin lugg och sin surmulna uppsyn och att stunderna av närhet och skratt tillsammans blir färre. Hur respekterar jag hans frigörelseprocess utan att förlora honom?

För mig blir det en sådan kontrast också. Lilla killen som är helt förälskad i mig och livet och så Stora killen som på olika sätt frigör sig från mig och inte alltid är nöjd med livet. Men som sagt, fördelen med detta är ju att jag tycker att det är a walk in the park att vara förälder till Lillen! Inget känns svårt. För att inte tala om hur simpelt det kommer vara att ta hand om en nyföddis vars behov är av det mer fundamentala slaget; mat, sömn, närhet och omvårdnad.

Dessutom har de flesta av mina kompisar mycket yngre barn, så jag umgås med få som är i samma situation. Det är Företagerskan som jag ringer till och så pratar jag med äldre kollegor som har barn i samma ålder för att få höra hur de gjort och tänkt när det gäller tonårstiden. Så jag vet att jag inte är ensam om att känna mig osäker och att Stora killen är som tonåringar i största allmänhet. Det känns betryggande.