I måndags kom vi hem, men vår katt har inte visat sig än. Så här länge har hon bara varit borta en gång tidigare, men då bodde vi på landet och det fanns gott om möss och råttor att äta. I år har jag haft henne i nio år och inte förrän idag har jag velat inse att hon nog inte kommer tillbaka, att något hänt henne och att hon är död. Det känns tomt. Hon var bara liten ungkatt när jag träffade min sambo och hon, precis som jag, förälskade sig i honom direkt. Jag tror att även sambon kommer sakna henne, trots att han säger att han inte tycker om katter, för jag tror att även han blev lite kär i henne. Barnen blev kära i henne och speciellt stora killen hade en speciell relation till vår kisse. När han var liten bar han på henne så bakbenen släpade i golvet, men aldrig att hon ens fräste ifrån till honom. Han var inte speciellt hårdhänt och definitivt aldrig elak, men han var så på så till slut fick jag säga till honom att om han inte lät henne vara ifred skulle vi bli tvungna att ge bort henne. Då blev det bättre.
Vår katt har varit en envis, men mycket kelsjuk liten kattfröken. När hon ville kunde hon smyga sig med små duns, duns, dunsar nedför trappen, men om hon var sur kunde hon klamp, klamp, klampa nedför trappen också. Hon hade inte så bra balans och gjorde ibland helt fel beräkningar av djup och längd, vilket ledde till flera incidenter där hon förvånat och med ihopsnörpt mun konstaterade att hon hade landat på ett helt annat ställe i en helt annan position än hon velat. Att kela har varit hennes melodi - med alla, både nära och helt obekanta. Vår katt har varit med om mycket. Hon har, med otäck åksjuka som inte gick att avhjälpa med mediciner, åkt med oss många mil i bil; till sommarstugor och fjäll, flyttat från radhus till lägenhet till landet till stan. Det lustiga är att var vi än kommit har hon alltid vetat var vi "bott" just då även om det bara varit tillfälliga bostäder. Vår katt har också vaktats av alla möjliga personer, mestadels i vårt hem, men ibland fick hon bo hos någon annan när vi var borta. En gång bodde hon mitt i Storstan hos lillebror. Hon tyckte inte om att vara instängd och när fönstret en dag var öppet tog hon chansen och smet ut, balanserade bort till taket och hoppade ned på innergården. När lillebror kom ned för att fånga in henne spatserade hon iväg från honom in i ett restaurangkök. Där stod hon förnöjt lapandes ur en potatisgratäng som stod på golvet. När hon var nöjd strosade hon sakta tillbaka till lillebror, som tyckte det hela var lite roligt, men ganska irriterande.
Kärlek har hon gett oss och vi har gett tillbaka så mycket vi har kunnat. Men nu kära kisse verkar det som att våra vägar skiljs åt. Tack för alla skojiga snubblingar, busiga påhitt och mysiga kelstunder - i längden vägde det alltid över de där mössen och fästingarna du drog in och sur-kissandet lite här och var. Var du än är önskar jag dig nu godnatt, kära katt.
