Idag är min lediga tisdag. På måndag åker jag till England i tjänsten. Idag var sista mötet inför detta så jag var tvungen att åka dit. Liten fick följa med. Hade köpt bullar och Festis och hade kritor och papper i väskan. Hon var en mycket nöjd mötesdeltagare och jag fixade min engelska presentation av mig själv, min arbetsplats och mina arbetsuppgifter finfint!
Det ska bli så himla roligt att åka, tycker socialarbetaren Bina. Men privatpersonen Bina mår sämre och sämre ju närmre avresedagen jag kommer. Katastroftankar, längtan, dåligt samvete och en massa annat tynger mina axlar. Och jag veeeeeeeeeet allt det där; att ungarna inte kommer bli traumatiserade, att jag inte dör av längtan, att det är okej att satsa på sin karriär, att jag lika gärna kan dö i skrivande stund som i England nästa vecka, att kidsen och maken lika gärna kan dö i skrivande stund som när jag är i England, att jag borde ta vara på tiden utan kidsen. Jodå. Jag vet det. Men jag känner inte så.
Som tur är ska jag dela morgondagen med tre av dem som också ska med och då ska jag berätta hur jag känner så att jag har några som kan ta hand om mig när min hemlängtan övermannar mig!
1 kommentar:
Känner igen det där (har just varit på socionomdagarna i Stockholm). Jag har kommit fram till att det ändå är värt det att åka ibland. Som jag messade till Storasyster så blir livet inte sämre av att man längtar efter varandra. Man har mer att prata om och så känns det så ännu härligare att träffas igen sen... Men jag känner igen mig massor. Hoppas resan blev bra. Kram
Skicka en kommentar