Ja, sug på den ni, innan ni svarar

Har precis kollat på "Klass 9A", där superpedagogen i matte idag informerade föräldrarna om deras barns nivå i matematik. Kort sammanfattning; det fattades en hel del matematik-kunskaper hos eleverna och de kommer ha svårt att klara den matematik som undervisas på gymnasiet. När matematikläraren lämnat rummet är ordet fritt. En förälder räcker upp handen, får ordet och frågar stillsamt:
- Jag bara undrar vad som gick fel de första åtta åren?

Ja, det förstår jag att de undrar.

Typ tomt

Jag, Sportfiskaren och Liten vid middagsbordet. Ödsligt.

Och v-ä-l-d-i-g-t långt till torsdag då Lillkillen kommer hem och -ä-n-n-u längre till söndag då Stora Killen kommer hem.

Världens längsta sportlov

Vi har tur, jag och Sportfiskaren, vi behöver sällan lämna bort kidsen över natten. En natt varje eller vartannat år. Eftersom Stora Killen var hemma på nyår är han borta på sportlovet. I veckan kom Lillkillen på att han ville vara själv hos sin farmor och farfar några dagar nu under sportlovet. Av rent egoistiska skäl vill jag helst säga nej - jag vill ju ha honom hemma och umgås med honom, men eftersom jag alltid försöker lyssna på vad kidsen vill, så sa vi såklart ja. Så ikväll skjutsar Sportfiskaren upp Lillkillen och åker sedan hem själv imorgon.

Så från att ha (minst) tre barn hemma om dagarna kommer jag nu bara ha ett barn hemma ända fram till torsdag!!!! Hur tomt och långsamt kommer inte det vara?!

Liten, Liten

Liten är en bestämd liten människa. "Nej" är liksom hennes utgångsläge. Hon säger nästan inga ord trots att hon är snart ett och ett halvt år, men hon gör sig förstådd ändå. När hon var runt ett kom hon på att hon kunde skaka väldigt bestämt på sitt håriga lilla huvud för att "säga" nej. För bara några veckor sedan kom hon på att hon kunde nicka med huvudet för att "säga" ja. Hon gör det lite tveksamt när hon får en fråga, som att hon först tänker skaka på huvudet, men sedan kommer på att "ja, men just det, här höll jag ju med - hur var det jag skulle göra nu då? Jo, först hakan uppåt och sedan nedåt".

Och min älskade dotter, även om jag inser att jag kommer få många konflikter med dig utifrån denna uppmaning så: Sluta aldrig med det, du kommer behöva dina tydliga "nej" här i livet.

Jag blir så sorgsen och orolig för Liten ibland. Inte just för Liten, mer för att hon är tjej. Och för att vårt samhälle fortfarande inte har förmågan att ta ställning för tjejer som utsätts för övergrepp. Om en tjej har en relation med en kille och både säger och skriver till honom att hon inte vill ha analsex och sedan när han våldtar henne analt även under våldtäkten ber honom sluta - visst kan hon anses ha varit ganska tydlig med att försöka få pojken förstå att hon inte ville? Det tycker inte Sverige.

En 14-årig, lätt utvecklingsstörd tjej, rymmer från sitt familjehem, dricker sig berusad, hamnar i en spellokal där hon bjuds på cannabis och sedan mot betalning har sex med ett antal män, tar lite paus då och då för att dricka, röka och spy och sedan fortsätter ha samlag med dessa män (och tro inte att pengarna går till henne, nej, hennes hallick spelar poker för dem där i spellokalen) och några veckor senare åter igen rymmer och liknande procedur upprepas fast nu i en lägenhet dit männen blir inringda. Tjejen säger efteråt att en del samlag var mot hennes vilja, en del ville hon ha, några män var hotfulla och våldsamma och andra snälla. Männen säger att de inte förstod att hon var så ung, de trodde att hon var en bra bit över 15 år. Så nästan alla frias, just för att de inte hade någon skälig anledning att tro att hon var under 15 år. Så agerar Sverige.

Så Liten, eftersom du nu har en snippa istället för snopp och vårt samhälle är som det är så hoppas jag att ditt utgångsläge fortsätter vara tydliga nej, hela tiden, för att sedan kanske bli ja - när du har fått tänka efter en stund, höj gärna rösten, ta plats och finn dig inte i att dina rättigheter trampas på (utan att för den skull trampa på dina medmänniskors rättigheter).

Hittade högstadiet på bokrean

Hittade ingen bok jag ville ha på bokrean, men några Banana Skids låg i en korg och skramlade. Jag köpte ofta dem i högstadieskolans caféteria och var tvungen att återuppleva gamla minnen. Mums!

Hon kan flyga, hon är inte rädd och hon flyger riktigt bra

För två vårar sedan hade jag en praktikant. Hon hörde av sig till mig redan under hösten och undrade om hon fick göra sin praktik hos mig. Jag hade aldrig handlett en blivande socionom tidigare och ville dessutom att det skulle vara en bra person. Så innan jag sa ja så hade jag en liten intervju med henne för att höra vad hon svarade på vissa, för mig, viktiga frågor som sade något om hur hon tänkte kring mäns våld mot kvinnor, jämställdhet och socialtjänst. Hon svarade rätt på varenda fråga, så jag tackade ja till att få bli hennes handledare under våren.

Så kom julen och strax innan jul blev jag helt supersugen på lakrits och då anade jag ju...Fick det bekräftat några dagar in på 2009 - att jag var gravid. Lagom till dess att min praktikant började satte dygnetruntillamåendet igång och det enda som hjälpt mig är att konstant äta på någonting. Hon måste trott att jag var den mest sockerberoende människan i hela världen. Efter ytterligare några veckor kom den Stora Tröttheten rullandes in. Eftermiddagarna var en kamp mot tröttheten. Min praktikant måste trott att jag var endera lat eller helt utan arbetsmoral. Jag gjorde vad jag kunde för att dölja att jag var gravid - för de flesta kollegor och även för min praktikant.

I alla fall. Veckorna gick och så småningom lämnade jag över en del ärenden till henne. Ärenden som jag bedömde var lite "lagom". Ett av de ärendena landade i en situation jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Men min praktikant stod lugn och trygg i allt kaos. Trots att hon var (är) ett antal år yngre än jag upplevde jag henne som mogen, stabil, klok och smart - men alldeles för tystlåten. Jag uppmanade henne att ta lite mer plats (inte nödvändigtvis lika stor plats som jag för det är inte heller alltid så bra) eftersom hon ofta hade så kloka tankar om ärenden.

Praktikperioden tog slut och jag gick på föräldraledighet strax därefter. Innan jag gick på ledighet ansökte jag om pengar till det där projektet jag skrev om tidigare. Det var tänkt att Brottsofferjourens dåvarande brottsofferassistent skulle få en tjänsten om länsstyrelsen beviljade medel, men när väl medlen kom ville hon av olika skäl inte ha det. Brottsofferjourens eminente ordförande ringde upp mig och frågade om jag hade några tips på vem som skulle få tjänsten. Nej, det hade jag inte. Men så gick det några dagar och en natt när jag vaknade så kom jag på det: min praktikant, hon skulle bli perfekt för jobbet! Så småningom fick hon det.

Hon är perfekt. Och har verkligen blommat ut, är med i pressen, söker nya kontakter, har tusen idéer och förverkligar rätt många av dem och hon tar lite större plats än under hennes tid hos mig (inbillar jag mig i alla fall). Jag är stolt över henne - "min" praktikant, numera min kollega, och hoppas att hon fick något med sig av sin illamående, för bedrövligt trötta handledare!

Förväntar mig stordåd

Sportfiskaren åker en del skidor. Liksom jag, klagar han över att det blir svårt att andas efter en viss stunds fysisk ansträngning och det förvärras definitivt under vinterhalvåret. Nu har jag varit snäll och lånat ut min astmaspray till Sportfiskaren så nu lär det inte dröja förrän han når elitnivå antar jag.