Jo, jag vet, det är supertöntigt, men jag gör det. Fast till och med jag tycker att det känns lite väääl låååååångdraget med alla röstningsmoment. Tre gånger kunde tittarna rösta idag och det kändes onödigt. Det räcker väl med en gång?!
Rätt låt vann i alla fall en plats i Globen, Alcazar.
Roligast av allt med dagens melodifestival; Sportfiskaren (vi är inte på samma ställe ikväll) tycker att jag är sååååå tråkig som kollar på melodifestivalen varje lördag hela våren. Ikväll kom dock ett sms som bevisar att han satt hemma i sin ensamhet och tittade på detta tråkiga evenemang! Så nästa lördag kommer han inte undan, då ska han sitta där och göra mig sällskap och vara engagerad!
lördag, februari 07, 2009
fredag, februari 06, 2009
Vad blir det för mat?
Det undrade jag och min höggravida, inte längre magsjuka väninna, Fröken Granit, och jag när vi igår skulle inta lunch. Och i kantinen låg något som mest påminde om en massa små bajskorvar - eller som Fröken Granit så träffande beskrev det: "Det här trodde jag att jag plockade upp ur kattlådan imorse!" Oaptitligt to say the least. Valde inte den rätten.
torsdag, februari 05, 2009
Ja, tyvärr kids...
... trots att jag lovade att jag inte skulle låta så här när jag blev mamma, så inser jag när jag ser detta att jag är ganska lik denna dam. Extra plus i kanten för hennes oerhörda förmåga att artikulera så många ord på så kort tid!
Vill du se videon i större format så dubbelklicka på den!
onsdag, februari 04, 2009
Fiskelika?
Stackars Sportfiskaren! Han har ju länge försökt få stora killen intresserad av fiske. Han sitter med lite nu och då, men inte alls i den utsträckning som Sportfiskaren önskar. Därför har Sportfiskaren nu drillat lillkillen i fiskets ädla konst. Idag kollade de på "Fiskedrag" tillsammans och lillen har faktiskt ganska bra koll på vad fiskarna heter och så, men hans huvudsakliga syfte med fisket kom fram i följande dialog:
- Varför tar man inte upp svärdfiskar?
- Nej för att det finns så få.
- Men kan vi fånga några sådana?
- Ja, någon gång kan vi åka på fiskeresa du och jag, då kanske stora killen vill med också. Då kan vi åka på en sådan där båt!
- Mmm...men jag vill inte åka båt, jag vill hellre sitta på en sten och fiska.
- Jaha, men då kan det vara svårt att få en svärdfisk.
- Men det bästa med att fiska är att sitta på en sten och äta korvbröd.
Stackars Sportfiskaren, han hittar ingen som tycker om fisket på samma sätt som honom. Men att ha någon med som käkar korvbröd under tiden är ju i alla fall ett sällskap gott som något - och bättre än att ha med sig en fru som bara vill läsa, bara följer med om det är soligt och varmt och suckar efter en halvtimme.
- Varför tar man inte upp svärdfiskar?
- Nej för att det finns så få.
- Men kan vi fånga några sådana?
- Ja, någon gång kan vi åka på fiskeresa du och jag, då kanske stora killen vill med också. Då kan vi åka på en sådan där båt!
- Mmm...men jag vill inte åka båt, jag vill hellre sitta på en sten och fiska.
- Jaha, men då kan det vara svårt att få en svärdfisk.
- Men det bästa med att fiska är att sitta på en sten och äta korvbröd.
Stackars Sportfiskaren, han hittar ingen som tycker om fisket på samma sätt som honom. Men att ha någon med som käkar korvbröd under tiden är ju i alla fall ett sällskap gott som något - och bättre än att ha med sig en fru som bara vill läsa, bara följer med om det är soligt och varmt och suckar efter en halvtimme.
tisdag, februari 03, 2009
Jag är inte allmänbildad - men vann ändå?!
Jag är med i en frågesportsliga och jag vet inte varför jag tackade ja egentligen. Jag är inte allmänbildad för fem öre, men det är däremot min käre make, Sportfiskaren. Jag är mer bildad inom smala områden. Exempelvis spelade jag, Sportfiskaren och mina föräldrar "Jeopardy" för några år sedan. Jag och min pappa satt mest och suckade när Sportfiskaren och min mamma kämpade på liv och död och nästan slog sönder knappen. Men ETT ämne sopade jag banan med dom i; kriminalvårdsanstalter. Jag kunde Kumla, Österåker, Hinseberg, Norrköping m.fl. Ha! De hade inte en suck! Men det var som sagt undantaget som bekräftade regeln att jag inte är allmänbildad - trodde jag.
Så vann jag hela förra säsongen i frågesportsligan (och SF påtalar över axeln att jag bör skriva att det innehåller nio omgångar sedan börjar det om igen och att han är mästaren om alla säsonger räknas ihop - den s.k. maratonligan. Nöjd SF?)! Och jag förstod inte hur det gick till för det är superduperkonstiga frågor om årtal och händelser och personer och betydelsen av ord. Ibland får jag svarsalternativ och ibland ska jag skriva i svaret själv. Jag kan säga att jag inte får många rätt och de jag får är till stor del bara lyckade gissningar. Min teori är att jag vann för att jag svarade så fort som möjligt och egentligen struntade i om det var rätt eller ej. När det är oavgjort i antal rätt så vinner den som är snabbast. Så snabbast med flest rätt gissningar vann frågesportsomgången förra säsongen och även om jag vann så känns det inte som att jag gjorde det för det är ju inte ett korrekt mått på vem som var mest allmänbildad. Men jag försöker glädja mig ändå.
Så vann jag hela förra säsongen i frågesportsligan (och SF påtalar över axeln att jag bör skriva att det innehåller nio omgångar sedan börjar det om igen och att han är mästaren om alla säsonger räknas ihop - den s.k. maratonligan. Nöjd SF?)! Och jag förstod inte hur det gick till för det är superduperkonstiga frågor om årtal och händelser och personer och betydelsen av ord. Ibland får jag svarsalternativ och ibland ska jag skriva i svaret själv. Jag kan säga att jag inte får många rätt och de jag får är till stor del bara lyckade gissningar. Min teori är att jag vann för att jag svarade så fort som möjligt och egentligen struntade i om det var rätt eller ej. När det är oavgjort i antal rätt så vinner den som är snabbast. Så snabbast med flest rätt gissningar vann frågesportsomgången förra säsongen och även om jag vann så känns det inte som att jag gjorde det för det är ju inte ett korrekt mått på vem som var mest allmänbildad. Men jag försöker glädja mig ändå.
måndag, februari 02, 2009
När ska jag lära mig?!
Att det är oerhört korkat att ligga och läsa bok till 01:00 när väckarklockan ringer 06:00. Även om boken är fängslande. Imorse var jag så t-r-ö-t-t när klockan ringde att jag sov en halvtimme till. Och det värsta är ju att jag inte lär mig, att jag gör om samma misstag gång på gång på gång! Suck!
söndag, februari 01, 2009
Nu har jag läst...
...både "Gömda", vilket jag gjorde för ganska många år sedan, "Asyl", för några år sedan och "Mia - Sanningen om Gömda", som jag läste ut igår kväll. På ena sidan: Mia, som berättar om hur mannen med de svarta ögonen vid upprepade tillfällen utsätter henne för fysiskt våld, hotelser och förföljelse. Hur han även hotar barnen. Hur familjen lever gömda under ett år i Sverige och så småningom emigrerar till sydamerika och sedan får asyl i USA. Mia har med två av sina tre barn till USA, den äldsta sonen stannar hos sin pappa i Sverige. På andra sidan: Monica Antonsson som berättar hur hon vid ett flertal tillfällen intervjuar Mia och så småningom upptäcker att hon berättar olika versioner om olika händelser. Antonsson gräver vidare och kontaktas av Mias f.d. man, som hon har sin äldste son tillsammans med. Hon träffar honom och Mias son och så småningom även mannen med de svarta ögonen. Hon träffar andra i byn där Mia kommer från och även en del myndighetspersoner. De säger att en sådan hotbild som Mia beskriver inte fanns eller finns mot henne i verkligheten. De berättar att händelser i böckerna inte stämmer överens med verkligheten. De uppger också att hon varit i Sverige vid ett flertal tillfällen sedan hon flyttade utomlands och att hon även varit tillbaka till sin hemstad och knatat omkring där tämligen obekymrad, ibland maskerad, ibland omaskerad. Att helyllenorrlänningen Anders dömdes till ett års fängelse för att ha kört över mannen med de svarta ögonen utelämnas också.
Summan av kardemumman? Kanske Gömda för mig nu kan sammanfattas med en låttext: "Å när storfiskar'n talar om hur stora fiskar han får, då skarvar hur han vill, då räcker armarna inte till". Vem som har skarvat, om det är Mia eller Marklund, eller båda, ja, det har jag ingen aning om. Inte heller i vilken omfattning det har skarvats.
Däremot tycker jag mig hos Antonsson skönja en viss bagatellisering av det våld Mia faktiskt utsattes för av mannen med de svarta ögonen och vilka konsekvenser det kan ha fått för henne och barnen. Även mannen med de svarta ögonen förminskar och förnekar det våld han utsatt Mia för - fortfarande, så här lång tid efteråt, vilket får hans trovärdighet att minska i mina ögon. Han är dömd för misshandel vid tre tillfällen. Flera av hans andra partners berättar också om hotfullt och våldsamt beteende hos mannen med de svarta ögonen vid några tillfällen. De tillstår dock inte att de levt gömda på det vis som beskrivs i böckerna Gömda och Asyl, men någon partner har vid något tillfälle uppsökt kvinnojouren.
Antonsson använder sig genomgående i boken av argumentet; ingen anmälan eller några vittnen finns till denna händelse. För mig, som arbetar med våldsutsatta kvinnor, är det ju inte direkt någon ovanlighet, snarare tillhör det vanligheten att detta våld inte anmäls och att det inte finns några vittnen. Så det känns något onyanserat att upprepade gånger dra slutsatsen att berättelser om hot, våld och förföljelser som inte polisanmälts av Mia med stor sannolikhet inte heller har skett i verkligheten.
I mitt arbete tänker jag att jag hellre blir lurad av en kvinna en gång för mycket än misstror en kvinna en gång för mycket. När jag nu läst böckerna tänker jag så också; bättre att Sverige trott på henne en gång för mycket än en gång för lite, för även om Mia hävdar att hon inte fick någon hjälp av svenska myndigheter så tycker nog jag att hon visst fått hjälp, även om det kanske inte var den hjälp hon efterfrågade. Socialtjänsten har bekostat hyra för lägenheter hon inte bott i men varit kvarskriven på, boende och uppehälle på de olika ställen hon levde gömd med familjen, biljetter till utlandet och några andra kostnader för familjens etablering i utlandet. Så; bättre att tro på en våldsutsatt kvinna en gång för mycket än en gång för lite.
MEN, så enkelt är det ju inte heller kom jag fram till. För Mia har barn och de barnen har pappor. Och jag vet att jag tänkte när jag läste Gömda och Asyl att det inte var en speciellt bra miljö att växa upp i och att Mias föräldraförmåga inte var den bästa, vilket såklart berodde på hennes utsatta situation, men ändå. I Antonssons bok påstår hon att familjen lämnade landet två dagar efter det att socialtjänsten framfört att de starkt ifrågasatte om Mia kunde ta hand om barnen och att de övervägde att flytta dem till en annan familj. Och det där är ju ett fenomen jag stött på några gånger under min tid som barnavårdsutredare (inte att de lämnar landet, men flyttar inom landet); ny familj i kommunen, anmälan inkommer, utredning startas, utredning avslutas utan insats då det inte finns tillräckligt att gå på eller på grund av att familjen tackar nej. Kort tid därefter flyttar familjen till en ny kommun. I vilket fall som helst tänker jag på Mias barn. Att de har fått betala ett högt pris för att någon "skarvat" med sanningen om deras barndom. Att de levt gömda, att de fått vara utan sin släkt, att de fått växa upp utan sina syskon, att de inte har tillgång till sin livshistoria och den äldsta sonen upplever att han blev övergiven av sin mamma. Så det är väl det sorgligaste med hela den här livshistorien; att tre barn blivit berövade saker längs vägen.
Det jag fruktar ska ske i efterdyningarna av debatten mellan Antonsson, Marklund och Mia är att samhället generellt ökar misstron till våldsutsatta kvinnors berättelser. För oavsett om Mia misshandlades endast de tre gånger mannen med de svarta ögonen är dömd för eller om hon utsattes för alla de övergrepp som står beskrivna i hennes böcker, så har varje människa, oavsett kön, rätt att leva utan hot och våld. Det är en mänsklig rättighet.
Summan av kardemumman? Kanske Gömda för mig nu kan sammanfattas med en låttext: "Å när storfiskar'n talar om hur stora fiskar han får, då skarvar hur han vill, då räcker armarna inte till". Vem som har skarvat, om det är Mia eller Marklund, eller båda, ja, det har jag ingen aning om. Inte heller i vilken omfattning det har skarvats.
Däremot tycker jag mig hos Antonsson skönja en viss bagatellisering av det våld Mia faktiskt utsattes för av mannen med de svarta ögonen och vilka konsekvenser det kan ha fått för henne och barnen. Även mannen med de svarta ögonen förminskar och förnekar det våld han utsatt Mia för - fortfarande, så här lång tid efteråt, vilket får hans trovärdighet att minska i mina ögon. Han är dömd för misshandel vid tre tillfällen. Flera av hans andra partners berättar också om hotfullt och våldsamt beteende hos mannen med de svarta ögonen vid några tillfällen. De tillstår dock inte att de levt gömda på det vis som beskrivs i böckerna Gömda och Asyl, men någon partner har vid något tillfälle uppsökt kvinnojouren.
Antonsson använder sig genomgående i boken av argumentet; ingen anmälan eller några vittnen finns till denna händelse. För mig, som arbetar med våldsutsatta kvinnor, är det ju inte direkt någon ovanlighet, snarare tillhör det vanligheten att detta våld inte anmäls och att det inte finns några vittnen. Så det känns något onyanserat att upprepade gånger dra slutsatsen att berättelser om hot, våld och förföljelser som inte polisanmälts av Mia med stor sannolikhet inte heller har skett i verkligheten.
I mitt arbete tänker jag att jag hellre blir lurad av en kvinna en gång för mycket än misstror en kvinna en gång för mycket. När jag nu läst böckerna tänker jag så också; bättre att Sverige trott på henne en gång för mycket än en gång för lite, för även om Mia hävdar att hon inte fick någon hjälp av svenska myndigheter så tycker nog jag att hon visst fått hjälp, även om det kanske inte var den hjälp hon efterfrågade. Socialtjänsten har bekostat hyra för lägenheter hon inte bott i men varit kvarskriven på, boende och uppehälle på de olika ställen hon levde gömd med familjen, biljetter till utlandet och några andra kostnader för familjens etablering i utlandet. Så; bättre att tro på en våldsutsatt kvinna en gång för mycket än en gång för lite.
MEN, så enkelt är det ju inte heller kom jag fram till. För Mia har barn och de barnen har pappor. Och jag vet att jag tänkte när jag läste Gömda och Asyl att det inte var en speciellt bra miljö att växa upp i och att Mias föräldraförmåga inte var den bästa, vilket såklart berodde på hennes utsatta situation, men ändå. I Antonssons bok påstår hon att familjen lämnade landet två dagar efter det att socialtjänsten framfört att de starkt ifrågasatte om Mia kunde ta hand om barnen och att de övervägde att flytta dem till en annan familj. Och det där är ju ett fenomen jag stött på några gånger under min tid som barnavårdsutredare (inte att de lämnar landet, men flyttar inom landet); ny familj i kommunen, anmälan inkommer, utredning startas, utredning avslutas utan insats då det inte finns tillräckligt att gå på eller på grund av att familjen tackar nej. Kort tid därefter flyttar familjen till en ny kommun. I vilket fall som helst tänker jag på Mias barn. Att de har fått betala ett högt pris för att någon "skarvat" med sanningen om deras barndom. Att de levt gömda, att de fått vara utan sin släkt, att de fått växa upp utan sina syskon, att de inte har tillgång till sin livshistoria och den äldsta sonen upplever att han blev övergiven av sin mamma. Så det är väl det sorgligaste med hela den här livshistorien; att tre barn blivit berövade saker längs vägen.
Det jag fruktar ska ske i efterdyningarna av debatten mellan Antonsson, Marklund och Mia är att samhället generellt ökar misstron till våldsutsatta kvinnors berättelser. För oavsett om Mia misshandlades endast de tre gånger mannen med de svarta ögonen är dömd för eller om hon utsattes för alla de övergrepp som står beskrivna i hennes böcker, så har varje människa, oavsett kön, rätt att leva utan hot och våld. Det är en mänsklig rättighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)