Svårkommunicerat

Stora killen har haft problem med tänderna hela sitt liv, men idag skulle han äntligen ta bort den (förhoppningsvis) sista tanden som är dålig. Han är så duktig och modig! Först lägger de bedövning med en onödigt stor spruta. Sedan väntar de ett tag innan de lägger en till. Tanden som skulle tas bort var en kindtand och för att få bort den lätt delar de den först med en superduperhård vattenstråle. Tandläkaren gör de trixigare momenten och tandsköterskan håller i den där sugen hela tiden. Precis när hon kört igång med vattengrejen säger hon; Om det gör ont säger du bara till. Yeah, right! Med halva munnen bedövad, en sug och en vattenkniv i? Jättelätt, verkligen! Jag tog i alla fall hans lilla hand och höll i så han hade något att trycka i om det gjorde ont, men han spände sig bara lite då och då. Själv kan jag inte ens titta på sista momentet där de tar en tång, informerar att: "Nu kommer du höra att det knakar och det är bra för då lossnar tanden"! Sedan bänder de och bänder så att hela hans huvud åker hit och dit, då kollar mamman bort. Glatt säger sköterskan efter ett tag:"Jag hörde hur det knakade ända hit!" Och så kommer ena delen ut och så samma procedur med andra halvan - hujedamej! Men han var så duktig och jag tycker fortfarande det är lite halvtaskigt att säga till en tioåring att det bara är att säga till om han får ont när det i princip är helt kört att förmedla sig genom tal.

Ned med rullgardinen

Förr brukade jag behöva många timmars sömn per natt, men under semestern har det ändrats. Brukar inte somna förrän runt midnatt och går upp vid sex. Men idag är jag SÅ trött och nu ger jag upp trots att det är tidigt. Godnatt!

Jag förstörde hennes efterlängtade barnledighet

Min väninna har en f.d. travare (tävlade förra vintern senast) som nu slutat tävla och ska ridas. För åtta veckor sedan fick stoet sitt första föl och har blivit riden en gång sedan dess. Vi människor omöjliggör det här med jämställdhet bland hästar då hingstarna oftast inte finns i samma stall som stoet och fölet, vilket innebär att den här hästmamman är ensamstående förälder utan någon som helst avlastning. Igår skulle jag få rida henne.

Själv har jag inte ridit sedan jag var i sjätte månaden med min minsta, det är alltså drygt över tre år sedan jag satt på en häst. Jag känner mig alltså minst sagt ovan...men jag ställde mig på drickbacken och tog mig upp på hästen. Min väninna var med och vi gick till paddocken. Eftersom jag inte ridit på flera år var jag väldigt inkännande och lite spänd. Det kände säkert hästen. Efter att ha skrittat några varv åt båda hållen, försökt mjuka upp henne i halsen lite skulle jag så trava. Det var som att sitta i en bergochdalbanevagn som startar med ett ryck. Hon travade iväg, men gick snabbt över i galopp utan att jag gjorde någon galoppfattning. Det var som att gå från noll till hundra km i timmen på två sekunder. Jag försökte få henne att sakta av och det gjorde hon för att en sekund senare, inte sparka bakut, utan studsa upp i luften på alla fyra några gånger, som en del kattungar som liksom studsar på alla fyra. Och jag vet att det bästa då är att slappna av och bli tung i sadeln, men med tre års riduppehåll blev jag bara stel som en pinne vilket självklart resulterade i att jag föll av. Jag var mycket glad att jag lånat en säkerhetsväst.

Min väninna sa att hon aldrig sett hästen göra så förut. Men jag kan förstå hästen. Här får hon äntligen en stunds barnledighet och vad händer?! Hennes matte sätter en spänd, lite osäker person på hennes rygg och som om det inte vore nog får hon inte gå ut i naturen utan i paddocken! Och när hon äntligen får en chans att springa av sig så har den där människan på ryggen mage att försöka hejda henne!! Då skulle nog jag också studsat på alla fyra... Fast det gick bra resten av ridstunden, inga fler katthopp. Själv har jag ont i mitt svullna hårda pekfinger idag, men det gör inget. För trots allt så var det himla kul att rida och vi ska nog bli mer kompatibla hästmamman och jag om några gånger. När hennes lycka över att vara barnledig och min känsla av osäkerhet försvunnit.

Jag är en kunglighet...

...i alla fall i lillkillens ögon.

Jag kommer in i köket, med morgontoaletten gjord. Sätter på mig mina smycken. Lillkillen sitter i sambons knä, tittar på mig och säger:
- Du ser ut som en prinsessa mamma.

Nya guldkanter i vardagen!

Idag tog stora killen med mig på en stor marknad. Jag inhandlade mestadels saker att äta och en herrans massa strumpor till kidsen. Den goda brieosten från Lillängens gårdsmejeri var underbar tillsammans med min hemkokta krusbärsmarmelad på ett salt kex.

För en tid sedan läste jag en bok (Dagen efter) och där beskrevs hur paret använde olika popcornkryddor. Du kanske inte vet det men jag älskar popcorn. Inte micropoppade, utan poppade i en gryta med olja, helst poppade av min blivande make. Har tidigare haft Knorrs Kött och grillkrydda på, men när jag läste i boken blev jag sugen på andra kryddor, men har aldrig sett några. Fast idag såg jag i ett marknadsstånd att det salufördes popcornkrydda. Jag köpte såklart en påse som jag kryddade med i kvällens popcornskål. Det smakade mycket gott!

Problemfokuserat

Känner mig tveksam till att ett informativt A4-papper är rätt sätt att angripa ovanstående problem...Om dörren inte går att öppna har den ju liksom förlorat sin funktion.

Typiskt!

För länge sedan hittade vi ett runt köksbord på loppis. Vi köpte det för en hundring och med lite färg skulle det bli som nytt. Efter några månader i förrådet kom lusten att fixa bordet över mig ikväll. Så jag hämtade in det till garaget, tvättade av det och började slipa. Kom in i ett energirus och hade kunnat fortsätta hela natten om inte sandpappret tagit slut innan jag ens var färdig med bordsskivans yta. Dags att byta tänkte jag bara glatt ända tills jag upptäckte att det inte fanns något mer! Så nu får jag ofrivilligt lägga mig i någorlunda tid.