Ser på #minröst

Det är SD:s politik som skärskådas. Jag orkar inte ens skriva något om det på varken twitter eller fb. Jag är så TRÖTT på SD:s splittrande politik. Punkt.

Nåja, det växer ju ut igen...

I över ett år har Liten sagt att hon vill klippa sig kort som Lillkillen inför frisör-besöken. Jag har lyckats "förhala" det hela genom att låta henne klippa typ en kortare page.

Men inför morgondagens frisörbesök har jag fått ge med mig. Hon har tydligt deklarerat att hon kommer bli ledsen om hon inte får kort hår. Och det vill jag ju inte. Det är ju bara hår. Jag gillar ju hennes nuvarande frisyr - jag kan göra lite flätor och/eller sätta upp håret med hårspännen, men en sådan rätt oviktig sak som frisyren måste hon ju få bestämma över själv så länge det inte är helt uppåt väggarna. Kort frisyr räknas väl inte riktigt som helt uppåt väggarna.

Ser fram emot morgondagen!

Alltid alla recept med mig

Jag har funderat lite nu och då på hur jag ska göra för att på ett enkelt sätt kunna omvandla mina pappers-recept och mina recept online till att bli helt online och möjliga att nå överallt. Även utan uppkoppling. Det fanns lite olika appar, Paprika, Evernote och googles Drive bland annat, som var lämpliga för uppdraget, men till slut fastnade jag för att göra något med mitt utrymme i Dropbox. Så nu har jag kommit så långt att jag lagt upp min "Receptbok" där med alla 17 undermappar, tidigare flikar i registret i min receptbok.

Pinterest är ju en av de mest fantastiska sajter som finns. En gigantisk anslagstavla där jag kan sortera allt möjligt, inspiration i sömnad, recept, tips på inredning - ja, allt! Där har jag en massa recept också, fast de flesta har jag inte provat. I min receptbok i Dropbox kommer jag bara lägga in recept jag tillagat och gillat. Jag ser redan fram emot detta! Hurra vad najs det ska bli, även om det kommer ta tid!

Det gick så fort på slutet!

Min sista semestervecka gick så fort! På söndagen åkte jag nästan 60 mil till Företagerskan. Jag började tidigt och hämtade upp småkidsen på Holmen, då hade jag kört drygt halva sträckan. Sportfiskaren åkte hemåt för att börja jobba och för att hålla ordning på Stora Killen.

Sedan fortsatte vi uppåt i landet och kom fram till en fin landsbygd där hon nu bor med sin familj. Jag kommer ihåg när hon berättade att hon skulle flytta 60 mil bort. Jag blev både överraskad och ledsen. Eller ledsen...kanske vemodig snarare. Så långt bort. Min allra bästa vän. Och Lillkillens gudmor. Och stackars Företagerskan fick ytterligare en person som grät i telefon när hon ringde och berättade om sin familjs framtidsplaner (innan hade hon ringt både sin mamma och syster). Tack och lov så hann det gå nästan två år innan flytten blev av, så jag hade god tid att vänja mig. Och när hon flyttade i början av sommaren så lovade jag småkidsen att vi skulle hälsa på henne under sommaren. Men så var sommaren helt plötsligt nästan slut! Jag försöker verkligen hålla vad jag lovar barnen, därav denna resa.

Vi hade fina dagar tillsammans med Företagerskan och hennes familj. Framför allt hunden blev väldigt poppis! Liten lärde sig simma utan armpuffar medan jag och Företagerskans sambo åkte några kilometer för att hämta dem...

Sedan tillbringade vi de sista dagarna på min semester hos mamma och pappa i Paradiset. Det var både regn och sol och det kändes att hösten var i antågande. Vi gav oss ut och tittade på alla träd som hade blåst ned i kornas hage. Här utspelades ett drama med olyckligt slut när det stormade som värst. Ett träd blåste ned rakt på en av korna. Hennes ryggrad bröts rakt av och hon dog där i hagen. Hennes kalv gick och grät efter henne i flera dagar innan hon accepterade sin nya mamma. Det blev samtal om döden, om livet, om köttproduktion, slakt och annat under den här promenaden. Nu är vi tillbaka hemma och vardagen med skola, förskola, jobb och fritidsaktiviteter. Ett "Jag älskar dig mamma" från Liten genom förskolans fönsterruta, ett knip i hjärtat vid tanken på att nu är det andra vuxna som får vara mest med henne och så var vardagen igång!

Det här med mörkräddhet

Jag är mörkrädd. Har alltid varit och kommer med stor sannolikhet alltid att vara även om jag som vuxen kan hålla rädslan i schack och inte låter den fara iväg med mig. Fast ibland kräver det en hel del prat med mig själv.

Stora Killen verkar också vara mörkrädd. Ikväll propsade han på att jag skulle komma ned trots att jag gått och lagt mig i sängen (jag kollade film, men ändå). När jag väl kom ned undrade jag vad han ville. "Vänta lite" sa han och gick omkring och plockade ihop sina saker och släckte. Sedan sa han bara: "Det spökar här, nu går vi upp".

Jaha. Så vi gick upp på övervåningen och jag larmade som vanligt på nedervåningen och så hade jag gett lite trygghet till den där underbara ungen som snart är vuxen men ändå inte alltid så stor. Det är gott att få känna sig behövd även av Stora Killen emellanåt!