Förra året sökte en kvinna akut stöd hos oss på förvaltningen. Hon blev insläppt av en kollega som var lyhörd och trots att kvinnan inte hade svenska som förstaspråk förstod att det var något i relationen med hennes man som inte var bra. Hon hämtade mig och jag bokade en akuttid med telefontolk. Kvinnan kom till skyddat boende. Häromveckan träffade jag henne en sista gång. Hon visade mig bilder i sin smartphone på sin nya lägenhet där hon bor på egen hand. Det syntes att kvinnan hade öga för inredning och trots att hon bara har försörjningsstöd som inkomst (flyttbidraget räcker endast till att handla på second hand), så såg det ombonat och inbjudande ut.
Jag fick följa henne under ett år av hennes liv, nu har våra vägar skilts åt, men jag är säker på att hon kommer få ett gott liv framledes.
Och de här stunderna är jag helt övertygad om att det knappt finns något arbete som ger mer "belöning" än mitt!
1 kommentar:
Har också samma känsla, det är en välsignelse att arbeta med att hjälpa människor... Kram
Skicka en kommentar