Jag hade tänkt mig en annan kväll

På väg hem från två intensiva men sjukt roliga utbildningsdagar kände jag hur jag började slappna av (började och började, jag var rätt trött faktiskt) och såg fram emot mys med familjen och eventuellt grannarna. Slänga av mig jobbkläderna och ta på mig en mer casual outfit. Men nej. Nu sitter jag här lite stand-by som chef och är: 1) dödligt sugen på jordnötsringar och undrar om Lilla Stadens enda nattöppna mack har dem i sitt sortiment 2) lite bekymrad över när jag kan sminka av mig, är det först runt 02:00 när mina medarbetare går av sitt pass (och nej, det är inte ett alternativ att jobba utan smink)? Alla dessa i-landsproblem...

Sjukt taggad

Äntligen! Nu ska jag och en forskare hålla i första utbildningen på svenska i metoden vi använder för gruppverksamhet för som upplevt våld i hemmet. Det ska bli så kul!

Det hade jag ju inte riktigt räknat med

Jag fick ju det stora förtroendet att vara tf gruppchef fem månader över delar av min enhet eftersom ingen vill bli vår nya chef. Jag hade mest tänkt ta russinen ur kakan och skippa budget, verksamhetsplaner och lite annat jag tycker verkar mindre skojsigt med att vara chef. Till exempel var jag väldigt glad att min förra chef tog typ fyra förhandlingar i rätten innan hon slutade eftersom jag tänkte att risken att jag skulle få någon förhandling i rätten minskade rejält i och med det.

Hade visst fel. Nu ska jag företräda nämnden vid två förhandlingar i rätten tillsammans med ansvariga handläggare. PUST! När jag själv jobbade som barnavårdsutredare någon gång under stenåldern var jag i rätten högst tre gånger, så det är inte direkt någon gedigen erfarenhet jag har att luta mig mot...

Men. Jag gillar ju utmaningar. Och min ambition är det ingen direkt brist på. Så det är bara att köra så det ryker antar jag.

Dagens i-landsproblem

Det har varit sommarvarmt här i dag. SÅ. HIMLA. SKÖNT!

Men, Liten och Lillkillen, framför allt Lillkillen, har lite hål i sommargarderoben. Han har beställt två t-shirts och så vill han ha shorts modell längre i mjuka tyger. Nu är det helg och jag har både tid och ork, men det känns ju helt galet att gå inomhus och ställa mig i syateljén (jag inte har, den är lite utspridd över hela huset till Sportfiskarens oerhört stora glädje...)!

Näe, inte heller i dag fylldes hålen i sommargarderoben igen!

Om inte om hade funnits...

...så hade inte soliga Doktorn i psykologi varit här i Lilla Staden ikväll. Eller i Storstaden igår kväll. Båda kvällarna tillbringade hon hos goda vänner och ikväll sågs vi dessutom en stund i kyrkan där det hölls en konsert för den snart pensionerade kyrkoherden.

Kyrkoherden och soliga Doktorn var nämligen med på studieresan till Professorn förra våren. Några stannade i USA efter studieresan och hade en trevlig weekend tillsammans i New York. Bland annat Kyrkoherden, Diakonissan, Soliga Doktorn och Skånska Socialarbetaren. Och de hittade liksom varandra. Ja, Diakonissan och Kyrkoherden kände ju förstås redan varandra, men Soliga Doktorn och Skånska Socialarbetaren var ju nya för varandra innan studieresan. Och det är ju lite häftigt att tänka att en bieffekt av studieresan var att människor blev vänner och åker ganska långa sträckor för att träffa varandra.

Lördagsmyser

Sportfiskaren kollar på något sportevenemang på stora tv:n. Jag tog med mig min laptop och mitt lördagsgodis upp i sängen och ligger nu här och myser! Sådant gillar jag!

Hälso-tips

När gjorde du senast hoppsasteg? Jag lovar att du blir glad av att göra några om dagen. Det blir jag i alla fall! Jag brukar sätta på ngn härlig låt i lurarna och så hoppsar jag omkring en stund. Bäst är att hoppas ute på trottoaren. Fast det passar sig inte alltid. Men oftare än en kan tro...

Härliga fredag

Hos grannarna. Myyyyyser tillsammans. Ibland lite högljutt med alla kidsen. Fast väldigt najs.

Mitt jobb är en välsignelse

Förra året sökte en kvinna akut stöd hos oss på förvaltningen. Hon blev insläppt av en kollega som var lyhörd och trots att kvinnan inte hade svenska som förstaspråk förstod att det var något i relationen med hennes man som inte var bra. Hon hämtade mig och jag bokade en akuttid med telefontolk. Kvinnan kom till skyddat boende. Häromveckan träffade jag henne en sista gång. Hon visade mig bilder i sin smartphone på sin nya lägenhet där hon bor på egen hand. Det syntes att kvinnan hade öga för inredning och trots att hon bara har försörjningsstöd som inkomst (flyttbidraget räcker endast till att handla på second hand), så såg det ombonat och inbjudande ut.

Jag fick följa henne under ett år av hennes liv, nu har våra vägar skilts åt, men jag är säker på att hon kommer få ett gott liv framledes.

Och de här stunderna är jag helt övertygad om att det knappt finns något arbete som ger mer "belöning" än mitt!