Mission complete!

Ja men så där! Sallad, basilika, tomat och solros i små rader. Vi får väl se om det blir något av det hela i slutänden - jag har verkligen inte gröna fingrar. Å andra sidan, det var en trevlig stund tillsammans när vi planterade!

Vad ska jag göra med den här bloggen?

Ja. Jag vet inte. Jag tar mig inte tid att blogga lika ofta, vilket är rätt uppenbart. Det är inte för att mitt liv inte är lika innehållsrikt längre, utan för att jag prioriterar annat helt enkelt... Mindre och mindre tid har jag laptopen framme, jag är oftare på surfplattan eller mobilen och tycker att även om det finns appar kopplade till bloggen så tar det för lång tid att skriva. Men kanske det ändrar sig nu? Jo för jag har faktiskt köpt mig ett litet tangentbord till surfplattan. För att det underlättar när jag ska skriva lite längre texter. Så kanske jag kommer igång med bloggandet igen då.

En annan sak som påverkat är att igår var det exakt två år sedan jag hade en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Den dagen hade föregåtts av några riktigt tuffa månader. En tid efter den dagen var jag så slut. Jag hade levt med en så hög stressnivå under de där månaderna innan att jag behövde både mycket mer sömn och mycket mindre aktivitet på min vakna tid. Idag är jag på en helt annan plats i livet på just det området men jag märker att det ändå har påverkat min energinivå en del. Jag kommer in i perioder då jag inte orkar speciellt mycket mer än att ge 150% på jobbet, vara någorlunda okej mamma, med ett stort behov av att bara få återhämta mig på helger och lediga dagar. Orkar inte skapa. Orkar inte läsa. Orkar inte twittra. Orkar bara ta det lugnt liksom. Vill bara gå hemma och dra osminkad i myskläder. Och när jag fått återhämta mig under en period så återkommer energin och jag orkar mycket mer igen. Så var det inte riktigt innan de där tuffa månaderna. Då orkade jag allt hela tiden!

Nåväl. Vi får se. Jag tänker att behov ändras i livet också förstås. Kanske mitt behov av att blogga inte längre finns där. Ibland är det bara ett dåligt samvete för mig, den ligger här och skvalpar online utan att jag orkar fylla den med nya saker...

Idag är det i alla fall en helt ljuvlig dag. Jag är inte mycket för att odla och greja, det ger mig inte så mycket, men småkidsen vill gärna odla sallad, morot, tomat och jag skulle vilja ha lite kryddor också. Så i helgen ska vi fixa lite med det i alla fall.

Eh...you said what?!

Människor. En del inte alltid så kloka.

Jag går ju på zumba emellanåt och flera gånger har det hänt att andra som tränar zumba säger till mig: Ja, men jag förstår att du gillar zumba, det ligger ju i blodet på dig!

Oki...

Och du har polska och hambo i blodet då eller?!

Men SÄG det då för i ....!

I slutet av september lanserade kommunen vår nya digitala plattform. Alla datorer blåstes rent och en ny installation gjordes. Efter detta noterade jag typ rätt omgående att jag inte kom åt något utan internetuppkoppling och (newflash för supporten här) det finns inte alltid internetuppkoppling när en är ute och flänger och far och föreläser och har sig. Detta resulterade alltså i att jag blev topp tunnor och ringde supporten angående detta första gången i oktober. Men det var ju så nu med den nya plattformen att en var tvungen att vara uppkopplad och om bara direct access fungerade så skulle det funka. Så jag accepterade faktum, om jag var utanför kontoret och behövde jobba var jag tvungen att ha internetuppkoppling. Meeeeen, det var inte hela sanningen tydligen för ganska omgående inträffade det att jag trots internetuppkoppling fick följande felmeddelande:

Jag kontaktade supporten kring detta tre gånger innan jul. Samma god damn pappegojsvar: med den nya plattformen bla bla bla, det är ju konstigt för det ska ju gå om direct access yada yada yada. Den sista gången jag ringde var 22 december och de återkopplade inte efter det.

Idag fick jag totalt spel när laptopen inte ens kunde koppla upp på ett trådlöst nätverk, fast jag provade två olika. Jag ringde till supporten igen. Förklarade att jag inte kan ha det så här. Jag måste kunna nå mina dokument och ppt-filer oavsett om jag är uppkopplad eller inte. Först fick jag samma svar och då tog mitt tålamod slut:
- Vet du, min laptop, det är mitt arbetsinstrument, jag ska inte behöva anpassa mig efter den, den ska anpassa sig efter mig. Eller vad tycker du, är inte det rimligt?
- Joo...
- Du får koppla bort funktionen att den måste vara uppkopplad, du får se till att det går att spara på laptopens hårddisk. Går det?
- I så fall får vi titta på en lösning just för dig eftersom den här plattformen gäller alla i kommunen och idag på förmiddagen har jag fullt upp.
- Jaha, men jag har en deadline 12:00 på måndag och då måste tre handlingar vara färdiga så har ni någon lånedator i så fall?
- Kanske.
- När vet du om ni har det?
- Det kan jag fråga nu.
- Bra. Gör det.
Ingen dator fanns förstås att låna.
- Så vad föreslår du att jag gör nu då?
- Ja, det lättaste är ju att du åker till ditt kontor och kopplar in en nätverkskabel och sedan kopierar över på ett USB-minne. Det går ju också att skapa en ny mapp under C: där du kan spara allt. Men då får du ingen backup på filerna.
- Vänta, vad då, kan jag skapa en ny mapp som gör att alla dokument jag vill sparas på laptopens hårddisk och jag kommer åt dem utan internetuppkoppling?
- Ja.
- Och hur gör jag det?
- Fast då får du ingen backup på dina filer.

AS IF I CARE?!

Gissa supportergrabben, vad tror du jag har mest nytta av:
1) Att kunna komma åt alla mina filer och få en backup av dem fast bara om jag har internetuppkoppling och inte alltid då heller

ELLER

2) Att jag kommer åt alla mina filer alltid oavsett internetuppkoppling eller inte och inte får en backup på dem

Så min fråga blir liksom:
Varför sa de inte detta på supporten i oktober när jag ringde första gången?! OMG!

On the road again

Rätt sent på nyårsdagen blev jag pingad i en konversation på fb om en stegtävling. Jag kände mig måttligt motiverad måste jag säga. Å andra sidan skulle jag inte dö av att vara lite mer aktiv, oftast blir det bara ett zumbapass i veckan och med ett stillasittande jobb så blir det nog lite för lite motion för min del.

Så lite slött sa jag att ja, jag är med om jag hittar stegräknaren i reklampausen. Med hopp om att 1) den inte låg där jag trodde (det brukar sällan saker göra för mig nämligen, oftast är det Sportfiskaren som vet var saker och ting är) och 2) tiden var så kort att jag inte skulle hinna hitta den innan reklamen var över.

Meeeeeeeeeeeen det visade sig att min Omron Walking Style III och min syster hade gaddad ihop sig och jag hittade stegräknaren där jag trodde att den var efter typ bara 45 sekunder...

När klockan var kväll hade jag nio hundra någonting steg att regga. Det kändes rätt fattigt sådär första dagen liksom. Jag drog ut på att resa mig upp ur soffan med att allt från att få svägerskan att delta i stegtävlingen till att läsa tester på olika aktivitetsarmband (om jag nu ändå skulle vara med i en ny stegtävling). 23:24 klev jag utanför dörren. Det var typ jag som var ute och motionerade då. Dag 2 kom jag iväg redan en timme tidigare! Och igår fick jag sällskap av syrran och vi var ute innan middagen serverades - yay! Idag omvandlar jag 1,5 h zumba till steg och så är saken biff! Vinna den där tävlingen, det lär jag inte göra, men min kropp kommer vara lite gladare och det är ju fint!

Redan nyårsafton?!

Känner mig som en tant nu verkligen men OMG vad tiden bara springer förbi fortare och fortare! Dessvärre verkar jag inte fatta att jag blir äldre och äldre utan jag låtsas att jag inte behöver sova alls när jag är ledig. Så just nu sitter jag med lite huvudvärk som jag snart ska bota med två panodil.

Ja, det här året, vad jag jag skriva om det. Alltså det har lunkat på ganska bra. Fotoutmaningen kom jag av mig med innan halvtid. Tyvärr. Men det blev ett krav och inte roligt och jag är inte bra på att skapa helt onödiga krav på mig. Det finns så många krav ändå!

Januari: Började med en härlig tur till brorsan och hans familj. Hela familjen åkte och vi hade så najs ihop. Minsting fortsatta med sin dans, Lillkillen tog paus från aktiviteter den här våren och jobb, skola och förskola började igen och svosch så var vi i vardagen. Insåg att jag inte riktigt trivdes i min kropp och eftersom arbetsgivaren bekostar medlemsskap i Viktväktarna så gick jag med i det. Målet var att trivas i min kropp igen lagom till ett bröllop i juni då jag skulle sjunga solo.

Februari: Kvinnorna i kören åkte på en liten egen grej med sol, värme, gott tilltugg och lite egen-SPA. Det var fortfarande vinter med snö och kyla så det blev några fina timmar utomhus. På jobbet fortsatte vi genomföra projektet som jag ansökt om medel till; att implementera Signs of Safety. Mycket intressant metod och utbildningen hölls av en härlig kvinna!

Mars: Jag engagerade mig ideellt för mångfald. Möjligen 2014 års bästa beslut. Det har gett mig så mycket!

April: Utbildningen jag påbörjade vid Uppsala Universitet kring mäns våld mot kvinnor startade. Våren hade kommit och jag hade aldrig förr varit i Uppsala så det var en trevlig utflykt och jag tog verkligen tillvara på fritiden och gjorde färdigt nästan alla de hemuppgifter vi fick där och då. Pappa tog en till vända till stroke-enheten för samma symtom som tidigare men tack och lov var det inte heller denna gång någon stroke, propp eller hjärnblödning, bara det gamla vanliga illamåendet och yrseln som beror på trånga artärer till lillhjärnan i kombination med lågt blodtryck... Jag och småkidsen hälsade på en kollega som hade gravida får och eftersom hon sa att de snart skulle lamma så hade jag förberett mig noga genom att googla och kolla filmer på youtube. Och faktiskt, vi fick se tre lamm födas när vi var där - så häftigt!

Maj: Körens vårkonsert med ett mycket bra och publikvänligt program. Avslutningar på det ena och det andra och så bestämde sig Lillkillen för att prova på att spela ett instrument så vi anmälde honom till höstens kurser. Vände SD ryggen när de kom i närheten. Det andra utbildningstillfället på tre dagar i Uppsala. Varmt och skönt och lika effektiv denna gång på fritiden! Skönt att vara i princip klar när jag kom hem. Inköp av studsmatta typ tio år efter alla andra, men bättre sent än aldrig!

Juni: Skolavslutningar, midsommar och äntligen sommar! Jag fick förtroendet att sjunga på en kollega och väns bröllop - mycket ärofyllt! OCH jag nådde mitt mål, nu trivdes jag i min kropp och sammanlagt hade jag gått ned 11 kilo. Min nya chef började och det var ett verkligt lyft för mig!

Juli: Äntligen semester för min del, fem veckor sammanlagt! Sommarens höjdpunkt med brorsans bröllop! Svenhippa i Göteborg några veckor innan bröllopet. Roligt och varmt! Bröllopet var roligt och regnigt! Och fint! Även då fick jag äran att sjunga.

Augusti: Jag tog med mig småkidsen och åkte upp till Företagerskan, en resa på 54 mil från mig till henne. Vi hade mysiga dagar där! Från att ha haft en kort page a la Lotta på Bråkmakargatan klippte sig Minsting ännu kortare och det blev SÅ fint! SÅ hon liksom!

September: The födelsedagskarusellen  är i gång! Och vardagen igen.

Oktober: Födelsedagskarusellen fortsätter. Vi tillbringade en helg på SPA för att fira mammas födelsedag - mycket trevligt och gott! Några svamputflykter blev det också!

November: Födelsedagskarusellen tog äntligen slut i och med pappas födelsedag! Mitt arbete kring våld i nära relationer uppmärksammades och det var oerhört roligt! Vi överraskade också Företagerskan på hennes 40-årsdag med lite kalas som hennes syster fixat. Mycket roligt och jag var mäkta impad av att ingen av småkidsen försade sig dagen innan då hon var här och hälsade på oss. Flyttade till nytt kontor med sjöutsikt!

December: avslutningar och Lucia och invigning av vår nya behandlingsenhet där jag ingår. Och så julen förstås. Tyvärr har pappa åter hamnat på sjukhus sedan natten till igår. Tack och lov visade datortomografin inga förändringar utan det är åter samma problem som tidigare. Vi firar hemma tillsammans runt fondue-grytan och det ser jag fram emot.

Tacksam för ett övervägande härligt 2014! Ser fram emot 2015 med tillförsikt bara Sportfiskaren kommer hem med panodilen snart...

#decemberöverenskommelsen

Tack Sveriges politiker för att ni visat SD att 87% faktiskt är mer än 13%. Verkar som att SD sköt sig själva i foten när de förmedlade att de skulle fälla varenda budgetproposition som inte inkluderade deras rasistiska politik kring människor som vill använda asylrätten. Jag är nöjd att Sveriges politiker nu stått upp för allas lika värde. Det är dock oerhört skrämmande att vi är i det läget att det behövs.

Men som sagt, detta var en härlig försenad julklapp!