Dags att sova kanske

Vaknade 05.00. Nu är klockan 23.00 snart. Varit vaken i 18 timmar. Av dem har jag jobbat 13 timmar. Känner mig lite sömnig i ögat. Men så glad och tillfreds inuti!

Gillar snabba lösningar

För några år sedan bestämde Lilla Stadens kommun att alla bilar som vi leasade skulle få en dekal med kommunloggan på och texten Lilla Stadens kommun. Det var en diskussion kring detta då och många i min förvaltning tyckte det var lite tokigt att så öppet skylta med att det var en kommunbil.

För mig har det ganska många gånger blivit lite tokigt och inneburit en del långa omvägar, promenader och sådär. I bästa fall kan det vara kontraproduktivt att köra omkring på personer med skyddade personuppgifter i en bil där det ganska tydligt framgår varifrån de kommer. I sämsta fall kan det vara direkt farligt för den personen.

Så häromdagen när jag kom åter till kontoret efter att ännu en gång ha parkerat bra långt bort från slutdestinationen eftersom förövaren fanns i närheten så sprang jag på förvaltningschefen. Jag framförde ett önskemål att några av våra bilar kunde få sin logga och namn borttaget av ovan nämnda skäl. Hon förstod mitt önskemål, men ville tänka över det hela.
- Absolut! Det har ju varit så här i några år så om du tänker en tid gör varken till eller från.
- Åker du mycket i jobbet?
- Ja, nästan alltid någon resa per vecka, oftast fler. Ibland med kunder, ibland utan.
Hon är tyst en stund och sedan säger hon:
-Jag tror jag har en lösning. Vi har tänkt prova hur det blir om vi istället för att leasa bilar använder oss av taxi. Jag ska prata med min medarbetare så att hon skriver upp dig på listan över dem som ska ingå i en försöksverksamhet under en tid. Vad tror du om det?
- Det låter jättebra så länge som jag får ha med mig kunder i bilen.
- Ja, men självklart!

SÅ himla najs med en förvaltningschef som inte bara förstår problemet utan också snabbt kommer på en lösning!

Huvudvärk

Första körövningen på höstterminen för mig idag. Sjöng så koncentrerat att jag fick huvudvärk...

Tack och lov att jag är tidsoptimist!

Under våren höll jag en föreläsning på en timme om barn som upplevt våld i hemmet och vilka symtom och konsekvenser det får. Publiken var chefer för boenden för ensamkommande barn.

En av dessa kontaktade mig senare och ville jag skulle hålla samma föreläsning för personalen på boenden. Jag tackade ja och lokal, tid och datum gjordes upp. När det sedan närmade sig tog jag en kontakt för att kolla att vi var on track och även att den utrustning jag behövde fanns.

Kör till staden och funderar på vägen dit kring vilka mer som ska föreläsa under dagen. Kommer dit och eftersom det är andra gången jag håller just denna föreläsning har jag med mig mina anteckningssidor och de är som alltid fulla med text.

Redan när värden presenterar tidschemat för dagen anar jag oråd. Jag ser heller inte någon annan föreläsare... Under föreläsningen ställer jag därför frågan vad tanken är efter fikat och får svaret att jag bara fortsätter föreläsningen då...

Ååååååååååååååååååååkejjj!!!!!!!! Helt plötsligt hade jag alltså ytterligare en och en halv timme att fylla tiden med... TUR att jag är tidsoptimist och har arbetat länge med traumatiserade barn och således har exempel från verkligheten att komplettera mina ppt-bilder med! Dessutom bjöd jag in publiken att fråga och tycka och de antog tack och lov inbjudan och kom med flera frågor som ledde till

Men inte nog med det. Efter lunch var det en timme avsatt för diskussion och frågor. Och när jag luskade lite med värden insåg jag att även den timmen skulle jag hålla i... Även då var jag glad att jag jobbat några år som socialarbetare. Phew!

Eftersom jag var mer än dåligt förberedd på dagen så ville jag ändå veta om någon fått med sig något av dagen och det uppfattade jag att de flesta hade. Jag å min sida hade en oerhört vacker utsikt hela dagen!

Hur kan de växa så?

Ledig dag idag. Liten och jag har varit på kontoret en liten stund, bakat hastbullar inför eftermiddagens skogstur och nu städar vi. Passerade fotoramen och såg ett 6 månader gammalt foto på Stora Killen. Sedan dess har han vuxit SÅ mycket! Han ser ut som en ung man nu ju, det gjorde han inte då.

Det nya varannanveckalivet börjar bra

Stora Killen har glömt sina skåpnycklar hemma och jag ska snart hämta honom på station. Hoppas och tror att det kommer bli många små stunder då jag får se honom under den veckan han egentligen inte bor här.

Jaha, så var den här då...

Vissa saker försöker jag förbereda mig på, ha en handlingsplan för innan de händer, så att jag inte ska bli tagen på sängen. Allt från ganska små händelser till stora händelser.

Det här hade jag också förberett mig på, fast inte riktigt, för jag hade förberett mig på snäppet värre (katastroftänkande som sagt). Och jag har följt min handlingsplan nästan till punkt och pricka och kollat av med andra att den inte är helt åt fanders eller innehåller luckor. Jag har sörjt, oj, vad jag har sörjt, men nu har jag försonats med att det är så här det är, även om jag verkligen ogillar det. Jag har haft några veckor på mig tack och lov.

Idag är dagen då Stora Killen ska börja bo varannan vecka hos oss och varannan vecka hos sin pappa. Hur jag ska stå ut utan honom här mestadels av tiden, ja, det har jag inget svar på, för som sagt, jag har inte hittat någon finfin lösning på det.

Jag har redan bakat två bröd. Och sytt klart en mössa. Och ritat mönster till, klippt ut och nästan sytt klart en oversize top till mig. Nu ska jag städa undan lite och sedan plocka bär till en kaka, vet inte vem som ska äta den, vet bara att jag måste ha något för händerna. Kvällen ska jag tillbringa med en hoper kvinnor och en uppgift som kräver mitt totala fokus. Tack för det.