Jordgubbspaj med knäcktäcke

För mig är ett säkert sommartecken när det går att få tag i jordgubbar och jag älskar att avnjuta dem med vaniljglass - mumma! Fast så här mot slutet av sommaren så har jag nästan tröttnat på jordgubbar och glass och då brukar jag göra paj av jordgubbarna istället. På söndagarna äter vi alltid efterrätt i vår familj och idag blir det denna efterrätt.

Jordgubbar valfri mängd
½ dl sirap
125 g smör
½ dl vispgrädde
½ tsk bakpulver
2 dl socker
1 3/4 dl vetemjöl
2 dl havregryn
½ tsk vaniljsocker

Skiva jordgubbarna och lägg dem i en rund pajform. Smält smöret och blanda samman med grädde och sirap. Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Häll gräddblandningen i de torra ingredienserna och blanda till en röra. Häll över jordgubbarna och in i ugnen ca 45 minuter 150 C. Servera med vaniljglass eller vaniljsås.

Sista turen

Sveriges högsta vattenfall blev sista fjällturen. Vackert, vått och vemodigt. Vi har haft fina dagar i fjällen. Klarat oss utan regn även om det varit kyligt och ibland molnigt. Nästa gång vi kommer ska vi gifta oss och hoppas att höstens sprakande palett välkomnar oss. Till dess, hasta la vista fjällen!

Finns det ingen blåbärsgräns?

Lillkillen formligen ÄLSKAR blåbär! Han plockar och plockar och plockar, vilket ju är helt super om vi är i skogen för att plocka blåbär. Men om man inte är det, utan är i fjällen för att vandra, då kan blåbärsplockningen bli lite...ja, lite för mycket blåbärsplockning helt enkelt. Det finns ju som bekant en trädgräns och personligen önskar jag att det fanns en blåbärsgräns, men icke. De (blåbären) bangar inte för lite karg miljö, neheejdå, snällt växer de i hela fjällen, nästan upp på topparna. Och som sagt, vore det inte för lillens förtjusning i dessa bär så vore det ju positivt, men när nu saker är som de är - hit med en blåbärsgräns!

Den lille befälhavaren

Bar lillen på dagens fjälltur. Stod still ibland för att vänta in stora killen eller vila lite. Helt plötsligt när jag saktar in för en mikropaus säger lillkillen: "Sätt fart"! Eeeh...och var fick han luft ifrån? Tror att den friska fjäll-luften stigit honom åt huvudet. I alla fall så traskade jag vidare och har definitivt skaffat mig träningsvärk till imorgon. Bar lillen ända upp till dagens fjälltopp på 1022 m ö h. Det var slitit som busen i de värsta stigningarna och jag svettades för ovanlighetens skull. Flera gånger var jag nära att ge upp och be sambon ta över, men envisade mig hela vägen till toppen. En underbar känsla att nå toppröset, svettig, trött, med bultande hjärta, flämtande andhämtning och värkande lårmuskler men mycket nöjd över min prestation. Efter att förevigat mig och lillen med kameran hivade jag dock över honom till sambon som bar ned honom. Nu sitter dock lillkillen och ger mig mängder av pussar så han är snart förlåten sin ordergivning till mig på fjället.

För ett år sedan...

...brukade jag knata omkring med lillen på ryggen minst en gång i veckan under mina promenader. Nu var det länge sedan, men igår bar jag honom en bra bit och trodde att jag skulle få träningsvärk lite här och var. Till min stora glädje vaknade jag idag utan värk.

Imponerad och stolt

Uppe på den här toppen, 1000 m ö h var jag så impad av stora killen. Utan att knota vandrar han på; över bäckar och stenar, stigningar och svackor. Men sedan blev jag än mer imponerad. Sambon och svågern ville inte gå samma trevliga väg ned från toppen utan valde en kortare väg ned, full av både stora, vassa stenar och mycket branta partier - en lite otrevligare väg helt enkelt. Men stora killen bara går, han kalkylerar var det är bäst att sätta ned foten nästa gång, sätter ned den där och går vidare, i högre tempo än mig och med större portion mod. Ja, han är fantastiskt duktig!

Höstkänning

Åtta grader varmt, vilket känns kallt. Blåsigt och regnskurar. Idag är det exakt två månader tills jag får säga "ja" till att dela livet med mitt livs stora kärlek. Det ska bli fantastiskt. Under vår fjällvecka nu ska vi kontakta kocken och bestämma meny. Annars har vi lämnat bort det mesta till andra och det är nog tur för det känns som att jag har en viss potential att transformeras till en bridezilla och det vill jag INTE! Jag vill ju vara den väna, blyga och följsamma brud jag de facto är...