Var är du nu?

Jag skulle hämta småkidsen. Det var fredag eftermiddag och de hade tid till 15.00. Strax efter 14.00 kommer din väninna till vår reception. Hon är orolig för hon har inte sett dig och barnen på en vecka. Posten ligger innanför dörren.

Några år tidigare hade jag planerat din flytt till vår kommun med din hemkommun. Du och barnen hade blivit utsatta för våld av barnens pappa och nu bodde du på en kvinnojour. Du fick kvarskrivning, en lägenhet via oss och påbörjade en tvist om barnen, du ville ha ensam vårdnad. Du ville inte ha stödsamtal med mig, men du hörde av dig då och då när du behövde hjälp med olika saker. Så under de två åren i vår kommun hade vi regelbunden kontakt, om än med låååååååååånga mellanrum.

Därför blev jag orolig när receptionen kontaktade mig. Din väninna hade lämnat sitt nummer till dig. Lägenhetskontraktet hade för länge sedan övergått till dig då du varit en exemplarisk hyresgäst, du hade börjat studera och hade inte längre försörjningsstöd. Däremot visste jag att familjerätten hos oss och i din gamla kommun sökte dig utifrån att tingsrätten beslutat att du skulle ha fortsatt ensam vårdnad, men att barnen skulle ha rätt till umgänge med sin pappa. Du kom inte på de tider som avsatts för dig och hörde inte heller av dig. När domen kom några månader tidigare så ringde du och var upprörd, arg och ledsen. Jag tror du kände dig väldigt pressad. Du kunde ju inte veta att vår familjerätt bara ville träffa dig för att höra hur du ställde dig till att barnen hade umgänge med sin pappa. Kanske du trodde att de skulle tvinga barnen att träffa honom. Pappan som den minsta inte ens kom ihåg och som den äldsta var rädd för.

Eftersom du hade skyddade personuppgifter och hade varit utsatt för våld och det var en pågående vårdnadstvist blev jag som sagt orolig. Jag bollade med min chef, packade ihop mina saker, ringde polisen 14:45, lämnade de uppgifter jag hade och påtalade att jag var orolig. Polisen jag pratade med kände till mig och litade på min bedömning och även hon var på väg att hämta barn på förskolan. Jag uppgav mitt privata nummer, förklarade att jag var på väg att hämta småkidsen, men att jag fanns tillgänglig under hela helgen. Hon lovade att jag skulle få veta hur det gick.

När polisen gick in i lägenheten syntes det att ni hade lämnat den i hast. Mat som hade möglat låg kvar på tallrikarna på diskbänken. Det var rörigt i lägenheten, men det såg inte ut som att det förekommit bråk utan snarare som att du packat det allra viktigaste i panik. Inga pass eller andra värdesaker fanns i lägenheten. Polisens bedömning var att du lämnat lägenheten på eget initiativ och inte blivit utsatt för något brott.

Jag andades ut. Jag hade fruktat det värsta och hade en orosklump i magen ända till polisen ringde mig senare på kvällen. Det jag är mest orolig av allt är att någon av de våldsutsatta jag har kontakt med kommer bli en av de 17 som dödas varje år av en person som de har eller har haft en nära relation med.

När vi är i storstäder kommer jag på mig själv att ibland hålla utkik efter dig. Finns du där? Eller åkte du tillbaka till hemlandet?

Var du än är med dina fina barn hoppas jag att du fått det liv du förtjänar, ett liv utan hot och våld, ett liv med kärlek och trygghet.