I lördags när vi kom till Sverige hann vi med ett tidigare tåg än tänkt. Maken och småkidsen var i Storstaden och tåget passerade där. Jag bad Sportfiskaren komma och hämta mig på järnvägsstationen.
Couldn't wait to see them! Vi hade skypat varje dag jag var borta och till min glädje visade kidsen inga ledsna miner utan var glada och rätt obekymrade över att jag inte var hemma. Jag tror att de tyckte det var mest skojigt att de såg sig själva i en liten rutan på skärmen... Visst längtade jag och tittade på kort och filmsnuttar jag hade i mobilen, men det var en hektisk arbetsvecka och som projektledare och reseledare kände jag ett ansvar för att allt skulle funka bra; den sociala samvaron, bokningar som var gjorda, måltiderna, innehållet i arbetsdagarna, ja, jag hade fullt upp tack och lov!
Så. Tåget saktade in på den välbekanta perrongen i Storstaden. Jag gick av tåget med mina tre väskor och höll utkik. Och så plötsligt, långt där borta, fick jag syn på dem. Alla tre. Min älskade make, vårt första barn och "min" lilla tjej. Jag log stort och vinkade. Men ju närmre jag kom, desto jobbigare blev det; en mix av dåligt samvete för att jag varit borta så länge, den där gränslösa, urstarka kärleken jag känner för dem, all den längtan och saknad jag försökt hålla i schack de där dagarna, lättnad över att jag faktiskt kom hem igen (jag är ju en katastroftänkande människa...) och den oerhörda glädjen jag kände för att återse dem. När jag väl kom fram till dem bara storgrät jag. Men det var helt underbart att få krama om småkidsen igen! Deras leenden och deras röster! Nu har jag varit hemma några dagar och tack och lov verkar vår relation inte tagit något större skada av min frånvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar