Svinalängor

När jag gick en baskurs i jämställdhet skulle vi skriva tre personer som vi hade som förebilder. Ledarna för kursen berättade sedan att nästan alla män skrev upp sin pappa, men att väldigt få hade sin mamma som förebild.

Det har faktiskt jag. Jag blev ju väldigt berörd av filmen ”Svinalängorna” och den jag ringde efteråt var mamma. Såklart för att hon är en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv. Men också för att jag är så stolt över henne. Fast just det lyckades jag nog inte uttrycka där och då, för jag var så berörd av filmen. Så jag tar tillfället i akt att göra det nu.

För utan din styrka, mamma, hade inte jag varit där jag är idag. För du (och mormor) har lärt mig att det aldrig är för sent att göra förändringar. Och att det går att laga sådant som gått sönder. De sprickor som blir kvar, ja, de syns ibland, när ljuset ligger på från en särskild vinkel, men det är okej.

När jag såg filmen insåg jag för första gången på djupet eller på ”riktigt” hur stort det är att du tagit dig dit du är idag; med en sund livsstil, med en trygg ekonomi, förmåga att ha nära relationer, förmåga att vara en god förälder. Visst kan jag som vuxen se dina sprickor ibland och att de påverkar den du är, men mot bakgrund av allt du upplevt, så har du klarat dig förvånansvärt bra. Och jag inser ju att det är för att du verkligen ansträngt dig och tagit ansvar för att du inte ska gå i de fällor som dina föräldrar/bonusföräldrar gjorde.

Så tack mamma, för att du hade modet och orken att som vuxen sträcka ut en hand till den flicka du en gång var. Hon som levde med missbruk och medberoende, våld och svek, för mycket ansvar och för lite barndom. För att du som vuxen sträckte ut en hand till den flicka du en gång var, hjälpte henne att städa upp i Svinalängorna, laga det som gått sönder, försonas med det som varit och stänga dörren till dina Svinalängor. För att du som vuxen vågade dela med dig av hur ditt liv sett ut till mig utan skam och utan skuld. Utan det i minnet hade jag kanske aldrig tagit mig hit där jag är idag, utan dig och mormor som förebilder hade jag kanske inte trott på min egen förmåga att kunna hitta vägen igen när jag gick vilse.