När alla andra gått från jobbet...

...satt jag kvar och rensade min inbox. Först var det så här många:

Och typ en halvtimme senare såg det ut så här:

367 slängda eller sorterade mail på 30 minuter och 2 768 mail kvar att gå igenom.. Jaha, då är det ju bara drygt 4 timmars arbete kvar innan alla mail har gåtts igenom. Pust!

Halv-fail

Jag HAR kollat min mail. En gång i tisdags och en gång nyss. Inga katastrofer verkar ha hänt. Däremot tycker jag inte att jag misslyckats helt för jag har nämligen inte öppnat ett enda mail! Bara slängt några som jag redan på rubriken såg att jag inte kommer behöva läsa. Så jag är ändå inte helt misslyckad. Bara lite. Nu åter till bullbakandet för idag är det inte strand-väder.

Semester!

En vecka har jag nu. Jag har ju redan haft flera dagar (sedan i fredags) och jag bara njuter. Vi har haft en härlig helg. Inga planer, bara ta dagen som den kommer. Idag kom Litens kompis redan innan nio! Knappt jag var vaken. Nu ska vi snart äta mellis - vi har fått nybakade bullar från Grannfrun! Gissar att det var som tack för att jag donerade bullformar i morse.

Min svåraste uppgift under denna vecka kommer vara att INTE kolla jobbmailen!

No excuses

Utan barn hemma finns inga ursäkter att inte vara på jobbet tidigt!

I alla fall en ostbricka...

Jaha. Mamma och pappa ville låna småkidsen från idag till tisdag. På tisdag hade vi frågat om barnvakt i och för sig, men först gick inte det, fast sen gick det och DET är ju bra. Men det var ju på tisdag det. Nu är det söndag och jag har lämnat dem i stugan hos mamma och pappa, kusinerna, brorsan och svägerskan.

De skulle ju ha sovit vid det här laget förstås. Men det är ändå så himla tyst och tomt och inga små troll att titta till innan jag går och lägger mig sedan. Nej, jag förstår verkligen inte det najsiga med att lämna bort kidsen.

Maken har i alla fall köpt kex och ost som vi ska tröstäta nu. Alltid något!

Kärlek bortom döden

Småkidsens farfar dog för en tid sedan. Idag konstaterade Liten: - Man kan älska någon fast den är död. Hon är klok ibland den där lilla solstrålen.

Så modiga barn

De barnen jag träffar. Så modiga. Om de får en vuxen som lyssnar och lite hjälp på vägen kan de på olika sätt uttrycka det våld de utsatts för. Och då skulle en kunna tro att de tycker det är lite jobbigt att träffa mig. För att vi pratar om jobbiga saker. Inte. De flesta blir till och med lite glada att se mig när vi passerat "lära-känna-varandra"-fasen. Och jag är kanske naiv, men jag inbillar mig att det inte bara har med fikat jag oftast bjuder på att göra. Utan på att barn, precis som vuxna, har ett behov av att få berätta om svåra saker, att få veta att de flesta känslor och reaktioner i samband med upplevelser av våld är helt normala, att få fundera över hur en kan göra om det händer igen och att få någon som bär alla detaljer utan att banga eller bli ledsen.