Inte så uppdaterad rygga...

Det sämsta med att båda är hemma på halvtid är att vi ibland förutsätter att den andre gör saker som den andre inte gör. Sannolikt har vi båda förutsatt att den andre skulle packa Lillkillens rygga med ombyte för idag när jag tänkte att jag skulle kolla vad som verkligen var där hittade jag följande: en långärmad tröja i rätt storlek, ett par kallingar i rätt storlek, fyra par vantar (!!!!!), varav ett par inte ens var Lillkillens, ett par ullstrumpor samt ett par byxor i...och håll i er nu...(viktig info, Lillkillen är fyraochetthalvt år)...storlek 80?!?!?!?! Det är INTE jag som lagt ned dem. Det kan vara Lillkillen, men det skulle även kunna vara Sportfiskaren. OM det är det så undrar jag hur han tänkte eftersom Liten har strl. 74, alltså storleken under 80 och hon är ju nio månader. Svårt för Lillkillen att komma i dem...

Vi kan således konstatera att Lillkillen har två föräldrar som är ganska oengagerade i vad som åker med i den där ryggsäcken till förskolan. Det var ju ett antal föga användbara saker och därmed uppfyller vi inte kriteriet: "hela, rena och för årstiden anpassade kläder i rätt storlek" - ett kriterium som bör vara uppfyllt för att barnavårdsutredare ska tycka att barnet har good enough föräldrar. Sorry Lillkillen, mamma lovar att bättra sig!

Byxorna har för övrigt fått ny ägare i rätt storlek, hurra för det!

Sommarpratare och titel

Idag presenterades årets sommarpratare. Alla med titel prydligt efter sitt namn. Alla utom Annika Östberg. Det är ju förståeligt för vad skulle de skriva för titel på henne? Kåkfarare tyckte Sportfiskaren. Tja, det ser ju bättre ut än mördare...

"Mamma, han är ju nakenfis"

Sa Lillkillen när han fick syn på den här mannen inne på affären förut. Ja, det är han, nästan i alla fall och jag undrar hur det kommer sig att han och andra män inbillar sig att det är okej att gå omkring så här in public?! Hur kommer det sig att de inte förstår att de går omkring nästan nakenfis och visar väldigt mycket mer av sin kropp än jag vill se?! Det här är inte korrekt klädkod för att visa sig på offentliga platser!

Sverige fosterland, vårt hem på jorden

Nationaldagen. Kören brukar alltid sjunga på det glest besökta nationaldagsfirandet. Det trevligaste inslaget är när nya svenska medborgare får ta emot ett diplom från kommunen (förutom våra sånginsatser förstås...).

Vi är ju inte direkt bra på att fira nationaldagen i Sverige. Många tycker nog som Sportfiskaren, att det bara är tramsigt. Men efter vår resa till Riga måste jag säga att jag fått en annan förståelse för svenskarnas brist på intresse över att fira nationaldagen.

De barn som nu växer upp i Lettland är den första generationen som inte upplevt en ockupation. Vi hade förmånen att få en guidad tur på Ockupationsmuséet i Riga där jag fick större kunskap om Lettlands sargade historia. Vår guide är en hjältinna. Hon var en av alla dem, som trots att hon blev avlyssnad av KGB, som trots att hon levde under hot om att hon själv eller de hon höll kär skulle skadas på grund av hennes politiska åsikt ändå vågade, ändå hade modet att kämpa för att hennes land skulle bli fritt. Utan sådana som henne hade Lettland fortfarande varit ockuperat. På Ockupationsmuséet fanns en tavla med de länder som tydligt markerat att de aldrig erkände Sovjetunionens ockupation av Lettland - Sverige var inte en av de länder på den tavlan.

För Sveriges officiella linje har ju varit att vi förhållit oss neutrala och det har säkert besparat oss lidande, både som nation och folk (men i praktiken har vi ju inte varit neutrala, men det är en annan bloggpost). Dante sa en gång något som jag ofta tänker på:

"Det varmaste stället i helvetet är reserverat för dem som under djupa moraliska kriser upprätthåller sin neutralitet."

För vår officiellt neutrala inställning har orsakat andra lidande. Vår officiellt neutrala inställning har inneburit att vi vänt nationer och folk som förnekats mänskliga rättigheter ryggen. Och när vi gjort det har andra lämnat oss i fred, bokstavligt talat. Jag tror det är en av anledningarna till att vi inte är så intresserade av att fira nationaldagen. Det är en sådan självklarhet att vi lever i fred, med varandra och med andra länder, att vi inte tycker det är värt att fira. Länder som nyligen befunnit sig i krig eller under ockupation värnar sannolikt mer om firandet av sin nation.

Och jag tycker inte det finns något rätt eller fel, folk måste få göra som de vill. Idag, på vår nationaldag, tänker dock jag på hur tacksam jag är för att jag alltid levt i fred. Jag hoppas att mina ättlingar också får leva i fred, MEN jag hoppas också att vi som nation blir modigare med att ta ställning för fred mot våld, för mänskliga rättigheter mot kränkningar av dem.

Jag tyckte väl det kändes konstigt!

När jag ska lämna huset för att gå till jobbet på morgonen smyger jag omkring för att inte väcka Liten. Jag brukar komma ihåg att lägga fram kläderna ute i hallen på övervåningen, men i morse hade jag glömt. Stod stressad och letade efter ett par leggings och hittade ett par vita som jag satte på mig. Jag noterade att de såg ut som Litens strumpbyxor, med en söm fram och två bak. Jag tyckte det så knepigt ut men satte på mig dem. Efter några timmar kändes de lite hängiga i grenen.

Vid lunchtid kom jag så på att jag tagit på mig mina gravid-leggings, fast bak och fram! De två sömmarna som nu satt över rumpan satt fram över gravidmagen. Jag garvade högt åt mig själv där jag satt på kontoret!

Efter fyra stopp längs vägen...

...möter jag nu världen i busigt blått! Och kolla in min arbetsmiljö idag!

För tio år sedan...

...i en lägenhet i Fruängen träffade jag min man för första gången. Jag hade varit singel i åtta månader och träffat en del, men inte fastnat för någon. Stora Killen var inte så stor, två och ett halvt år. Han var med när vi träffades och det var ganska skönt för ibland tyckte jag det var svårt att veta när jag skulle berätta att jag hade barn.

Vi käkade pizza, såg på Baren (kommer ni ihåg det programmet?!), jag nattade Stora Killen och så såg vi på Cocktail. Vi pratade en del också. Och han hade (och har) så snälla ögon - det var viktigt för mig. Och på den vägen är det!

Jag älskar min man. Mer än jag trodde jag kunde!