Byxorna har för övrigt fått ny ägare i rätt storlek, hurra för det!
torsdag, juni 10, 2010
Inte så uppdaterad rygga...
Byxorna har för övrigt fått ny ägare i rätt storlek, hurra för det!
tisdag, juni 08, 2010
Sommarpratare och titel
Idag presenterades årets sommarpratare. Alla med titel prydligt efter sitt namn. Alla utom Annika Östberg. Det är ju förståeligt för vad skulle de skriva för titel på henne? Kåkfarare tyckte Sportfiskaren. Tja, det ser ju bättre ut än mördare...
måndag, juni 07, 2010
"Mamma, han är ju nakenfis"
söndag, juni 06, 2010
Sverige fosterland, vårt hem på jorden
Nationaldagen. Kören brukar alltid sjunga på det glest besökta nationaldagsfirandet. Det trevligaste inslaget är när nya svenska medborgare får ta emot ett diplom från kommunen (förutom våra sånginsatser förstås...).
Vi är ju inte direkt bra på att fira nationaldagen i Sverige. Många tycker nog som Sportfiskaren, att det bara är tramsigt. Men efter vår resa till Riga måste jag säga att jag fått en annan förståelse för svenskarnas brist på intresse över att fira nationaldagen.
De barn som nu växer upp i Lettland är den första generationen som inte upplevt en ockupation. Vi hade förmånen att få en guidad tur på Ockupationsmuséet i Riga där jag fick större kunskap om Lettlands sargade historia. Vår guide är en hjältinna. Hon var en av alla dem, som trots att hon blev avlyssnad av KGB, som trots att hon levde under hot om att hon själv eller de hon höll kär skulle skadas på grund av hennes politiska åsikt ändå vågade, ändå hade modet att kämpa för att hennes land skulle bli fritt. Utan sådana som henne hade Lettland fortfarande varit ockuperat. På Ockupationsmuséet fanns en tavla med de länder som tydligt markerat att de aldrig erkände Sovjetunionens ockupation av Lettland - Sverige var inte en av de länder på den tavlan.
För Sveriges officiella linje har ju varit att vi förhållit oss neutrala och det har säkert besparat oss lidande, både som nation och folk (men i praktiken har vi ju inte varit neutrala, men det är en annan bloggpost). Dante sa en gång något som jag ofta tänker på:
"Det varmaste stället i helvetet är reserverat för dem som under djupa moraliska kriser upprätthåller sin neutralitet."
För vår officiellt neutrala inställning har orsakat andra lidande. Vår officiellt neutrala inställning har inneburit att vi vänt nationer och folk som förnekats mänskliga rättigheter ryggen. Och när vi gjort det har andra lämnat oss i fred, bokstavligt talat. Jag tror det är en av anledningarna till att vi inte är så intresserade av att fira nationaldagen. Det är en sådan självklarhet att vi lever i fred, med varandra och med andra länder, att vi inte tycker det är värt att fira. Länder som nyligen befunnit sig i krig eller under ockupation värnar sannolikt mer om firandet av sin nation.
Och jag tycker inte det finns något rätt eller fel, folk måste få göra som de vill. Idag, på vår nationaldag, tänker dock jag på hur tacksam jag är för att jag alltid levt i fred. Jag hoppas att mina ättlingar också får leva i fred, MEN jag hoppas också att vi som nation blir modigare med att ta ställning för fred mot våld, för mänskliga rättigheter mot kränkningar av dem.
Vi är ju inte direkt bra på att fira nationaldagen i Sverige. Många tycker nog som Sportfiskaren, att det bara är tramsigt. Men efter vår resa till Riga måste jag säga att jag fått en annan förståelse för svenskarnas brist på intresse över att fira nationaldagen.
De barn som nu växer upp i Lettland är den första generationen som inte upplevt en ockupation. Vi hade förmånen att få en guidad tur på Ockupationsmuséet i Riga där jag fick större kunskap om Lettlands sargade historia. Vår guide är en hjältinna. Hon var en av alla dem, som trots att hon blev avlyssnad av KGB, som trots att hon levde under hot om att hon själv eller de hon höll kär skulle skadas på grund av hennes politiska åsikt ändå vågade, ändå hade modet att kämpa för att hennes land skulle bli fritt. Utan sådana som henne hade Lettland fortfarande varit ockuperat. På Ockupationsmuséet fanns en tavla med de länder som tydligt markerat att de aldrig erkände Sovjetunionens ockupation av Lettland - Sverige var inte en av de länder på den tavlan.
För Sveriges officiella linje har ju varit att vi förhållit oss neutrala och det har säkert besparat oss lidande, både som nation och folk (men i praktiken har vi ju inte varit neutrala, men det är en annan bloggpost). Dante sa en gång något som jag ofta tänker på:
"Det varmaste stället i helvetet är reserverat för dem som under djupa moraliska kriser upprätthåller sin neutralitet."
För vår officiellt neutrala inställning har orsakat andra lidande. Vår officiellt neutrala inställning har inneburit att vi vänt nationer och folk som förnekats mänskliga rättigheter ryggen. Och när vi gjort det har andra lämnat oss i fred, bokstavligt talat. Jag tror det är en av anledningarna till att vi inte är så intresserade av att fira nationaldagen. Det är en sådan självklarhet att vi lever i fred, med varandra och med andra länder, att vi inte tycker det är värt att fira. Länder som nyligen befunnit sig i krig eller under ockupation värnar sannolikt mer om firandet av sin nation.
Och jag tycker inte det finns något rätt eller fel, folk måste få göra som de vill. Idag, på vår nationaldag, tänker dock jag på hur tacksam jag är för att jag alltid levt i fred. Jag hoppas att mina ättlingar också får leva i fred, MEN jag hoppas också att vi som nation blir modigare med att ta ställning för fred mot våld, för mänskliga rättigheter mot kränkningar av dem.
fredag, juni 04, 2010
Jag tyckte väl det kändes konstigt!
När jag ska lämna huset för att gå till jobbet på morgonen smyger jag omkring för att inte väcka Liten. Jag brukar komma ihåg att lägga fram kläderna ute i hallen på övervåningen, men i morse hade jag glömt. Stod stressad och letade efter ett par leggings och hittade ett par vita som jag satte på mig. Jag noterade att de såg ut som Litens strumpbyxor, med en söm fram och två bak. Jag tyckte det så knepigt ut men satte på mig dem. Efter några timmar kändes de lite hängiga i grenen.
Vid lunchtid kom jag så på att jag tagit på mig mina gravid-leggings, fast bak och fram! De två sömmarna som nu satt över rumpan satt fram över gravidmagen. Jag garvade högt åt mig själv där jag satt på kontoret!
Vid lunchtid kom jag så på att jag tagit på mig mina gravid-leggings, fast bak och fram! De två sömmarna som nu satt över rumpan satt fram över gravidmagen. Jag garvade högt åt mig själv där jag satt på kontoret!
torsdag, juni 03, 2010
tisdag, juni 01, 2010
För tio år sedan...
...i en lägenhet i Fruängen träffade jag min man för första gången. Jag hade varit singel i åtta månader och träffat en del, men inte fastnat för någon. Stora Killen var inte så stor, två och ett halvt år. Han var med när vi träffades och det var ganska skönt för ibland tyckte jag det var svårt att veta när jag skulle berätta att jag hade barn.
Vi käkade pizza, såg på Baren (kommer ni ihåg det programmet?!), jag nattade Stora Killen och så såg vi på Cocktail. Vi pratade en del också. Och han hade (och har) så snälla ögon - det var viktigt för mig. Och på den vägen är det!
Jag älskar min man. Mer än jag trodde jag kunde!
Vi käkade pizza, såg på Baren (kommer ni ihåg det programmet?!), jag nattade Stora Killen och så såg vi på Cocktail. Vi pratade en del också. Och han hade (och har) så snälla ögon - det var viktigt för mig. Och på den vägen är det!
Jag älskar min man. Mer än jag trodde jag kunde!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
