Upplopp

Om en månad vid den här tiden är det bara fyra timmar kvar innan jag inför Gud och hela församlingen får säga ja till att dela livet med den mest underbara människa jag träffat. Jag känner sådan tacksamhet över att jag träffade honom och att han älskar just mig. Han berikar mitt liv. Det är en nåd att få sådan kärlek.

Lite väl ambitiöst?

En av de kvinnor jag har stödsamtal med pendlar och har således svårt att komma under kontorstid. Vet att hon har det kämpigt nu och behöver få prata så jag bokade tid för samtal imorgon kl.07:00. Just nu så här en halvtimme innan midnatt känns det lite överambitiöst måste jag säga...I och för sig brukar jag vara på jobbet innan sju, men brukar ha minst en oftast två eller tre timmar till mitt första samtal då jag förbereder dagen, e-postar och kollar intressanta websajter. Men, men, det är bara att pallra sig upp lite tidigare så jag får en liten stunds förberedelsetid.

Vilket utbud!

Fixar ju lite inför bröllopet nu och bl.a. tyckte jag det vore nice att ha lite nya underkläder så det kollade jag och sambon på häromkvällen. HJÄLP vad vi skrattade! För det första så var ju de där underklädessidorna det närmsta pornografisidor som jag varit inne på, bara det gjorde mig lite generad så jag kisade, höll för ögonen och fnissade som en fjortis. För det andra hade jag ingen aning om det ofantliga utbud av underkläder som finns! Sjuksköterskedräkter (hemskt minimala) var exempelvis ofta förekommande och på sidorna med sexiga underkläder hade bh:arna hål vilket ju gjorde att hela syftet med bh:n försvann. Men bäst och fnittrigast av allt var en typ av underkläder jag aldrig hört talas om, nämligen kroppsstrumpa - vi skrattade så vi nästan dog när vi kollade in dem! Så om du har lite trist någon dag så googla på "kroppsstrumpa", det är heltokigt!

Det latenta våldet

Idag var det rask-promenad-dag. Vaknade 05:30 och tänkte gå ut, men var trött och fastnade i modetidningar så det blev inget av. Sambon spelade golf på kvällen, men skulle komma hem senast 21:30 så jag bestämde mig för att gå ut då istället. Han kom hem strax efter 21:00 och ringde när han var på väg hem. Sa att jag skulle ut och gå och då bad han mig att ta med överfallslarmet och var lite orolig eftersom det hunnit bli mörkt. Då blev jag i min tur orolig och tänkte att jag går väl ut imorgon istället. Men så när sambon hunnit hem tänkte jag efter en stund: Nää! Jag tänker inte låta det latenta våldet vinna över mig, begränsa mig, skrämma mig! Det är ju bland annat sådant här jag tar upp när jag pratar om mäns våld mot kvinnor. På samhällsnivå innebär det latenta våldet just att det begränsar kvinnor i deras vardag på olika sätt på grund av rädslan för att bli utsatt för någon form av våld.

Jag vägrade underkasta mig, jag gick ut ändå. Och det var härlig luft ute och jag är nöjd att jag fått min träningsdos, men jag kastade några blickar över axeln några gånger - det gör jag aldrig när det är ljust. Mestadels av tiden gick jag och var förbannad över det latenta våldets kraft över mig; att jag var lite rädd och flera gånger tänkte "skrika högt, slå mot näsan, struphuvudet, skrevet och klösa med naglarna för att få DNA". Mot slutet tänkte jag dock att det kanske inte är en obefogad rädsla, det latenta våldet måste ju födas ur rädslan för det våld som män faktiskt utsätter kvinnor för. Så jag kollade upp det när jag kom hem och i Lilla Staden anmäldes noll våldtäkter och försök till våldtäkt utomhus mot kvinna över 18 år under 2007. Samma år anmäldes 7 fall av misshandel utomhus av obekant mot kvinna över 18 år. Såklart döljer sig fler misshandelsfall, våldtäkter och försök till våldtäkt i mörkertalet, som är stort. Och självklart hade jag ångrat min trotsighet om något hade hänt mig, men nu gjorde det inte det och jag vann över det latenta våldet denna gång! HA!

Fördelen med att jobba kvällar ibland...

...är att jag kan ta ledigt en eftermiddag då och då. Som idag när det klarnade upp efter lunch och jag visste vi hade möjlighet att åka och hälsa på en vän med sommarstuga på en ö.

Det var underbart. Sol, vind och vatten och god äppelkaka och båt som åkte fort och trevligt sällskap. Snacka om energipåfyllnad. Ibland är allt livet bra härligt!

Något av det vackraste jag hört

Jag har alltid älskat Mozarts musik, framförallt hans requiem. Igår hade vi äntligen höstens första körövning med de nya låtarna till allahelgonakonserten. Då fick vi noterna till detta stycke, som jag aldrig hade hört förut; Ave verum corpus. När vi sjöng den...jag kan inte med ord beskriva de känslor som musiken väckte, men tårarna steg i mina ögon. Hittade detta och vill därför dela med mig. Det bästa ordet som beskriver musiken är "gudomligt". Lyssna och njut!
http://www.youtube.com/watch?v=6KUDs8KJc_c

Den lille befälhavaren, del 2

Hämtar lillkillen:

- Var är stora killen?

- Hemma.

Kör in på uppfarten, en hög med cyklar:

- Det ser ut som att stora killen har kompisar här!

Ifrån baksätet jublar lillen:

-JAAAAAAAAAAAAAAAA!

Samtidigt som vi kliver ur bilen kliver killarna ur huset med nyinköpta basketbollen i högsta hugg:

- Vi drar till A - får jag det?

- Har du gjort det du ska?

- Ja.

- Okej, du kan vara borta en timme.

Under tiden har lillkillen hämtat sin lilla "baskiboll" och springer runt med, alldeles lycklig över alla lek-kompisar. När han fattar att de ska lämna huset kastar han iväg sin basketboll och börjar storgråta. Killarna gör sig i ordning och sätter på sig hjälmar. Lillen gråter fortfarande högljutt liggandes i en liten hög på trappen. Jag tar lillkillen i knäet och tröstar honom - stora tårar rullar nedför de knubbiga solbruna kinderna. Förtvivlat tittar han bort mot de stora killarna. Så hör jag hur någon av stora killens kompisar säger:

- Äh, ska vi stanna här, han är ju så ledsen?

Så nu har lillen fått fyra femteklassare (kommer ni ihåg vad stor och cool man va' då?) att snällt leka hemma i trädgården och spela basket på gräsmattan med en hink som mål istället för att spela på asfalt med riktig basketkorg...Snacka om att späda på lillens känsla av omnipotens!