Vågar knappt skriva det,

men idag är jag mest tacksam över att jag inte har magsjuka! En massa folk runtomkring mig och deras kids har det. I torsdags hade jag möte med en kollega och igår var hon hemma och kräktes! Förutom att jag tyckte väldigt synd om henne eftersom hon är gravid i åttonde månaden, så blev jag alldeles livrädd och tänkte att nu är det kört! Jag avskyr att kräkas, jag avskyr tanken på att jag eventuellt skulle kräkas, ja, bara tanken på att jag eventuellt skulle kräkas får mig att kväljas!

Sist jag kräktes var nyårsafton 1994, men det var inte på grund av magsjuka utan på grund av för mycket intag av potatisgratäng och fläskfilé i tomatsås. Möjligtvis kan en bidragande faktor ha varit att intaget av alkohol blev lite väl mycket för min då ganska lätta kropp. I alla fall, sedan dess har jag haft magsjuka, jodå, men jag har i alla fall inte kräkts och jag har inga intentioner att göra det någon mer gång i hela mitt liv heller. Och om jag hade blivit smittad av min gravida kollega så skulle det ju ha brutit ut nu. Så som sagt, idag är jag väldigt nöjd över att inte vara magsjuk!

Tryffeltårta!

Har du bjudning ikväll kanske det är i senaste laget att göra denna, men du hinner gott och väl till söndagmiddagens trevligaste del, efterrätten. Receptet kommer från min före detta körkollega, som numer huserar söderut. Hon fattas oss i kören vill jag lova, inte bara på grund av att hon vid en körfest hade med denna...

Tryffeltårta a la Kvänum
Smält 150 g smör. Rör ner 3 dl socker, 1 dl kakao, 2 tsk vanlijsocker.
Tillsätt 2 st ägg, ett i taget, sedan 2 dl mjöl.
Baka i smord springform, 175* C i 20 min. Låt kakan kallna.
Koka upp 2 dl grädde med 25 g smör, tag kastrullen från värmen och smält ner 200 g hackad 70% choklad i gräddsmöret. Häll denna tryffel över den bakade kakan, ställ kallt, gärna i frysen.

Garnera gärna med lingon, servera med grädde eller glass!!

Och på tal om WoW...

...som jag tidigare tagit upp som en komplicerad historia så hittade jag det här på nätet - faktiskt ganska så skojsigt om jag får säga det själv!

Världens bästa restaurang...

...finns där Sportfiskaren jobbar. Det som får den att, enligt mig (således en högst subjektiv åsikt utan någon som helst förankring i gourmetvärlden), kvalificiera sig till topp-platsen på listan över de bästa restaurangerna är deras brillianta idé Fredagsmys. Detta innebär alltså att kunderna när de lämnar sitt arbete kan åka dit och köpa fredagsmiddagen för en rimlig peng, trevligt förpackad i fina formar bara att mikra när de når slutstationen - köket! Detta får den trevliga konsekvensen att jag slipper laga middag på fredagkvällen. Undrar om Sportfiskaren hinner läsa detta innan han lämnar sin jobbstad...i så fall vet han att jag tycker det är en bra idé med Fredagsmys. I annat fall finns det ju ett annat sätt jag kan slippa laga fredagsmiddagen och det är ju att Sportfiskaren gör det, vilket alla i familjen är eniga om är en bättre idé än att jag gör den.

Se detta!

Det fanns ändå människor som försökte göra gott under andra världskriget då ondskan bred ut sig. Se SVT:s Dokumentär "Räddad av fienden". Upptäckte att min elvaåring inte visste något om förintelsen. När börjar de prata om det i skolan? Han frågade mig vad det var och det kändes svårt att bedöma hur mycket han ska få veta om de ohyggligheter som skedde, men han visste vem Hitler var och jag sa att han tyckte att alla judar skulle dödas och att ett antal miljoner judar dödades under andra världskriget och att det är det som kallas för Förintelsen. Hoppas att det inte var för mycket information.

Samsung support

Kyl- och frysskåpet gick ju sönder i höstas. Köpte nytt och när de kom och installerade det såg det nya fint ut. Några timmar senare när jag grejade i köket brakade det till så jag skuttade högt! Inget hade åkt i golvet och jag undrade en stund vad det var, men tyckte att det hade låtit från kyl- och frysskåpet. Gick dit och kolla om någon hylla hade fallit ned, men icke. Så såg jag en stor spricka som gick vågrätt runt hela insidan av frysdelen. Jaha. Vi ringde och skulle få ett nytt. Det kom efter en tid, längre än jag tyckte var okej. Efter ett dygn uppmärksammade Sportfiskaren att det var fel på ismaskinen. Han tog till och med fram instruktionsboken och tryckte och trixade, men inget blev bättre. Det hör till ovanligheternas att han kollar instruktionsboken, han går mest på känsla, som den hantverkare han är...

Vi ringde till Elon där vi köpt bedrövelsen. De hänvisade oss till en servicefirma i Lilla Staden, bara ett fast telefonnummer. Sportfiskaren ringde några gånger innan jul, men vi lyckades inte hitta en tid som passade någon av oss. Efter jul ringde jag i mellandagarna - inget svar och ingen möjlighet att lämna meddelande eftersom det övergick i ett faxpiiiiip efter ett antal signaler. Till slut ringde jag åter till Elon och berättade att vi inte fick tag i servicefirman. De hänvisade ändå till dem. Efter ytterligare några försök ringde jag tillbaka igen och då lovade de att komma och titta på problemet - det var oftast bara en knapp inuti som behövde justeras. Bra! Han kom, han tryckte, han läste instruktionsbok, han tryckte lite mer och konstaderade att: "Det verkar vara något fel på ismaskinen".

Eeeeeh...nähä, menar du, är det det som är fel?! Och vi som hela tiden trodde att det var något fel på ismaskinen och så var det fel på ismaskinen. GRRRRRRRRRRRRRRRR! Han lovade i alla fall att kontakta supporten denna gång. Förra veckan ringde Samsung support och frågade om det hänt något sedan felanmälan den 16 januari och lovade att de skulle ringa servicefirman och påminna dem om vårt problem. Tystnad sedan dess.

Såååå irriterande att det ska ta så lång tid! Imorgon kommer jag ringa till Elon igen och jag ska verkligen försöka låta lite trevlig, men inte så mycket!

Må vi aldrig glömma

Idag är det förintelsens minnesdag.

Låt oss aldrig glömma
hjälp oss att sluta upprepa historien
hjälp oss att vara modiga
att våga höja rösten
att inte bara i tystnad ta avstånd
när mänskligheten faller av våra medmänniskor
och omänskligheten vinner
utan att med hög och stark stämma
säga ifrån

Må vi aldrig göra om samma misstag

Fick hjärtat i halsgropen av dessa rubriker

Både DN och Aftonbladet hade idag som rubrik på sina nätupplagor: "Polisen sköt ihjäl förvirrad man" och jag tänkte att nu är det kört! Har de börjat med avskjutning av förvirrade personer så ligger jag illa till! Har ju ett nära samarbete med polisen i mitt jobb och även om jag försöker så har jag svårt att tänka mig att poliserna här i Lilla Staden INTE uppfattat att jag kan vara ganska förvirrad ganska ofta. Vid läsningen av ovanstående rubriker tänkte jag därför att snart kommer polisen med dragna vapnen och avrättar mig på grund av förvirring. Som tur var läste jag artikeln och fann att huvudorsaken till beskjutningen av mannen inte var att han var förvirrad utan att han uppträdde hotfullt med en kniv. En sten föll från mitt hjärta över att polismakten inte tar till så drastiska åtgärder för något så relativt vanligt som lite hederlig förvirring! Konstig rubriksättning dock!

Tidsresenärens hustru

Har precis läst ut boken "Tidsresenärens Hustru" som handlar om en man som reser i tiden, oftast bakåt, men ibland framåt. Han hamnar i många komplicerade situationer som det gäller att förhålla sig till på bästa sätt. Efter att ha läst boken kom jag fram till att jag är väldigt nöjd med att vara här och nu hela tiden, fast när jag väl kommit fram till det insåg jag att ofta gör jag resor i tiden - i tanken. När jag reser bakåt i tiden är det ganska tryggt; då kan jag ju välja var jag vill resa och stoppa om jag inte vill komma ihåg längre. Mest reser jag nog framåt i tanken; planerar, fantiserar och oroar mig. Jag kom också på att jag sällan reser i tanken när jag jobbar, det går liksom inte - jag måste vara närvarande i samtalet jag har just nu, i de ord som sägs i rummet i det här ögonblicket. När jag väl kommit underfund med att jag också gör resor i tiden, fast inte på det konkreta sätt som Henry i boken, utan mer kognitivt, så kom jag på att jag ska bli bättre på att vara här och nu, inte sväva iväg till framtiden, som jag ändå inte kan göra så värst mycket åt här och nu, utan vara närvarande i stunden, med barnen, med Sportfiskaren, med mina vänner, med min familj. En bra bok för övrigt, väl värd att läsa!

Jag är inte redo för det här!

Stora killen har köpt WoW. Jag tyckte att 300 spänn för ett dataspel var okej (grundpaket och ngt extrapaket). Så kommer vi hem och jag fattar att jag inte tagit nog ansvar att göra research eftersom jag blir totalt överraskad när stora killen berättar att det kostar pengar att spela! Den informationen gjorde mig ruskigt irriterad - det finns ju skapligt många data- och tv-spel som är gratis att spela. Det jag visste innan var att det tar lång tid att spela varje gång, typ tre timmar eller så, och då tänkte jag att då får han spela varannan dag och så är det inget tv- eller dataspel de andra dagarna. Stora killen blev då sur eftersom han i så fall skulle köpa ett spelkort som gäller en viss tid och då skulle han förlora tid om han bara fick spela varannan dag - kan förstå argumentationen. Men jag accepterar inte att han sitter och spelar tre till fem timmar varje dag, jag tycker han är för liten för det (elva år)! Vi diskuterar och stora killen blir ledsen och arg på mig.

Så nästa dag säger han att han kan spela gratis på privatserver - jaha, vad är det? Jag tillät det till ett annat spel och fattar nu efter att ha googlat lite att det nog inte var helt okej. Som jag uppfattar det är det okej att spela via privatserver, men det är olagligt att lägga upp en privatserver. Suck - än en gång kommer jag på mig själv med att ha varit oansvarig och inte undersökt saken själv mer noga.

Och det är pachar hit (vad är en patch? en ny "bana"?) och levlar dit och jag känner mig bara inkompetent, gammal och bakåtsträvande. Och inte ett dugg redo att ta dessa diskussioner redan - trodde det låg några år framåt i tiden!

Möt mig

Idag har jag suttit i ett möte från ett till fyra, vi hade några bensträckare, men oj vad det kändes länge! Den sista timmen bidrog jag inte direkt till någonting, då hade jag tappat orken, fick för lite syre och var mest apatiskt. Vad trist det är när det blir så! Det hade varit roligt att göra en stilstudie av mitt kroppspråk - på slutet liknade jag mest mig själv under gymnasietiden på en tråkig mattelektion där jag hängde med huvudet i ena handen och nästan låg med överkroppen på bordet framför mig. Idag var tre timmar alldeles för länge. Jag till och med åtog mig en uppgift som jag nog egentligen inte ville bara för att mötets sista punkt skulle få en lösning!

Julkort från vardagshjältar

Idag fick vi ett försenat julkort från en vän till Sportfiskaren. Han bor långt bort och jag har inte träffat honom och hans familj så ofta, men de var här i somras och såklart med på vårt bröllop eftersom han betyder mycket för Sportfiskaren.

I somras när de var här satt vi och pratade länge om allt möjligt och efter ett tag pratade vi om deras dotter, som dog i cancer för några år sedan. Om sorgen, glädjen över att ha haft henne och hur de tog sig igenom åren då hon hade cancer och den sista tiden när de visste att hon skulle dö. Som förälder orkar jag knappt tänka tanken att någon av mina barn skulle dö, än mindre vågar jag känna på den fiktiva känslan att förlora någon av barnen. Jag undrar hur jag skulle kunna börja leva igen - för överleva tror jag ändå att jag skulle, rent fysiskt, men hur börjar föräldrar leva efter att ha förlorat ett barn?

Jag vet inte om jag fick ett svar den kvällen, men jag kände att det är möjligt, för min upplevelse är att de lever, de har inte bara överlevt sin dotters död utan de lever verkligen. Och Sportfiskarens vän har gjort något fantastiskt bra av sin flickas död. Han har på egen hand samlat in 300 000 kronor till Barncancerfonden och därmed blivit utsedd till Årets Insamlare bland annat.

Jag känner mig hedrad av att ha fått lära känna honom och hans fru. Och smycket som de hade skickat med julkortet kommer jag bära ofta, som en påminnelse om att jag ska ta vara på tiden med barnen för det är ingen självklarhet att jag har dem - de är en gåva jag förunnats.

Svettnoja

Vad är nu detta? Jo, en av Sportfiskarens "must have" för att vi skulle köpa huset - en bastu. Själv är jag inte uppvuxen med detta så för mig var det oviktigt. Under hela första året i huset bad Sportfiskaren mig basta med honom, men tanken på att husets förra ägare suttit där nakna och svettats fick mig att vänligt men bestämt tacka nej. Sportfiskaren har således bastat ensam ett otal gånger. Men nu har jag äntligen kommit över min svettnoja, jag bastar närhelst jag tycker jag har anledning och jag njuter gränslöst av värmen!

Jag är inte intresserad av sport...

...men jag sitter ändå och gråter till Idrottsgalan och Sportpriset och allt vad det heter varje år! Alla dessa människor som tränar timmar och timmar och timmar - allt för några fjuttiga sekunder eller timmar (beroende på idrottsgren) där allt annat än att det funkar just där och då är oviktigt. Att sedan få se deras glädje och besvikelse berör mitt totalt sportointresserade men ack, så blödiga hjärta, och tårarna fyller sakta mina ögon.

Snacka om skogsmulle!

Läste den här artikeln idag och hoppas att jag i-n-t-e- får en sådan här 40-årskris! Eller kanske hon bara längtade efter att vara nära naturen? Fast jag tycker nog att det hade varit schysst att meddela sonen att nu gör jag som i låten "Havanna Mamma" och drar - du behöver inte leta efter mig!

När jag fyller 40 är det 20 dagar kvar till stora killen fyller 18! Konstigt!

Med skräckblandad förtjusning...

...ser jag fram emot morgondagen. Jag ska få en socionomstudent som jag ska handleda i verkliga yrkeslivet under 20 veckor. Det ska bli intressant att få en person som följer mitt arbete, som säkert kommer ställa frågor som får mig reflektera över mitt arbete. Samtidigt kommer det bli läskigt att ha någon så nära inpå - varje dag i tjugo veckor. Jag hoppas i alla fall att vi kommer trivas med varandra och att jag har något jag kan lära henne om yrkeslivet som socialarbetare.

Rädsla för mörkret

Har precis kommit ned efter att ha stoppat om lillen i vår säng. Just nu är han i en period där han drömmer mardrömmar ofta. Jag har alltid varit mörkrädd ända sedan jag var barn (och är det ännu). Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att vakna efter en mardröm; skräckslagen, med ett hjärta som slog hårt som en stånghammare, minnet av mardrömmen sittandes på näthinnan, ytliga, snabba, skälvande antetag och det kompakta mörkret som bara var hotfullt och skrämmande. Jag drömde ofta om häxor som ville fånga mig och äta upp mig.

När jag vaknade ropade jag på mamma och pappa - tyckte jag. Men eftersom jag var så rädd vågade jag inte ropa för högt för då var jag säker på att häxan skulle hitta mig före mamma och pappa. Så mina rop var nog snarare ljudliga viskningar, vilket resulterade i att ingen mamma eller pappa kom. Då återstod bara ett alternativ; att lämna sängen och rusa in i deras sovrum. Detta i sig var skräckfyllt; jag är uppvuxen i ett sjuttiotalshus med sovrummen på övervåningen. I trappnedgången fanns ett litet rektangulärt fönster strax innan trappen gjorde en sväng ned de sista trappstegen. Jag var alltid livrädd att jag skulle se någon stå och titta tillbaka på mig där, men jag kunde ändå aldrig låta bli att titta ditåt.

Men det var inte bara nattetid min mörkrädsla vann över mitt medvetande. Även när det var dag, men mörkt kunde jag bli rädd. Jag kommer ihåg att jag vissa gånger hade hämtat något på nedervåningen som jag skulle gå upp med. När jag satte foten på det nedersta trappsteget slog rädslan klorna i mig. Det var en trapp med mellanrum mellan varje trappsteg och min rädsla var både att någon skulle ta tag i mina fötter med otäcka händer genom mellanrummet och att någon skulle stått gömd i kapprummet bredvid trappen och börja jaga mig uppför. Kommer fortfarande ihåg den kittlande skräck-känslan i svanken som fick mig att vilja rusa uppför trappen. Jag försökte alltid kämpa emot denna irrationella skräck och ibland lyckades jag, ibland inte.

Så jag lider med min lillkille nu när han berättar om sina mardrömmar. Jag hoppas att mörkrädslan släpper honom ur sitt grepp snart. Och att jag ska vakna även om han viskar att jag ska komma.

Ikväll tänker jag på...

...alla föräldar som försöker värna sina barn från krig, hunger, fattigdom, sjukdomar och nöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att leva med den maktlösheten varje minut, varje timme, varje dag. Jag har inga ord.

Kunskapens vagga

Idag var jag tillbaka på universitetet där jag under fem terminer läste till socionom. Jag började ett år efter det att jag lämnat stora killens pappa så jag var ensamstående under hela studietiden. Jag hade nyss träffat Sportfiskaren, men vi blev inte sambo förrän en tid efter examen.

Efter första läsåret flyttade jag tillbaka till min uppväxtort, Storstan, bara några minuters gångväg från mina föräldrar. Utan dem hade jag inte klarat studietiden samtidigt som jag var ensamstående. Min mamma hjälpte mig att lämna stora killen (som var fyra år när jag började) hos dagmamman många morgnar när jag redan åkt för att hinna till universitetet i tid och pappa hämtade honom där ännu fler eftermiddagar när jag kom hem sent. Samtidigt var det en förmån att få studera under tiden innan stora killen började skolan. Jag hade honom hemma om vi inte hade föreläsningar på universitetet och pluggade på kvällar, nätter och de helger han var hos sin pappa - allt för att få så mycket tid som möjligt med honom.

Jag hade fantastiska praktikperioder där jag mötte människor som fortfarande är förebilder för mig i mitt yrkesliv och som sade saker till mig som jag fortfarande bär med mig i mitt arbetsliv som socialarbetare. Flera av dem jag mötte har jag fortfarande kontakt med, både privat och i yrkeslivet.

På universitetet deltog jag i så många intressanta seminarier, föreläsningar och diskussioner med mina studiekamrater och mina lärare. De lade grunden för min yrkesidentitet. Flera av mina lärare tänker jag fortfarande på flera gånger i veckan och någon av dem har jag alltid med mig för att försöka ha ett kritiskt förhållningssätt till det sociala arbete jag och mina kollegor utför. Vi var några stycken som kom från Storstan som samåkte under en period och som försökte grupparbeta så mycket som möjligt under studietiden för att minska pendlingstimmarna. Två av dem som var med i den första gruppen jag blev indelad i (ingen från Storstan) har jag fortfarande kontakt med och när vi träffas känns det som igår, fastän det kan ha gått något år sedan sist. En av dem har jag haft timslånga telefonsamtal med om våra arbetsplatser, svårigheter som socialarbetare och tankar om det sociala arbetet.

När jag gick förbi cafeterian idag tänkte jag att det vore roligt att räkna ut hur mycket pengar jag betalade för glass, godis och bullar under dessa fem terminer. Jag tänkte på alla timmar vi spenderat där i väntan på föreläsningar, bussar eller varandra. Den här tiden på universitetet förändrade mig som person. Det var en annan Bina som efter fem terminer, med vemod och glädje, mottog diplomet för socionomexamen än den som klev in där första dagen på termin ett. Det var där jag bland annat upptäckte att jag inte bara var människa, utan också kvinna - i den meningen att det innebar att jag hade en underordnad position i vårt samhälle enbart på grund av mitt kön.

Och idag väcktes åter igen min längtan tillbaka. Till böckerna, teorierna, hypoteserna, tankarna, diskussionerna. En av mina drömmar är att forska inom socialt arbete, men än en tid behöver och vill jag arbeta på fältet. När jag känner mig redo hoppas jag att jag får möjligheten att ta steget tillbaka i universitetsvärlden, skriva en avhandling och sedan få möjlighet att forska inom socialt arbete.

Tyvärr kan det inte bli en vana!

Lunchade med stora killen innan hans besök hos tandläkaren. Det är himla trevligt att göra det; bara han och jag, mat och tid. Trist att det inte går att boka in en lunch varje vecka, det hade jag velat.

Dissad!

Under hela förra året arbetade jag ganska många kvällar, minst en gång i veckan, oftast flera och utöver det mina egna aktiviteter, bland annat kören. Detta innebar att det oftast var Sportfiskaren som lade lillkillen. Och nu får jag så det jag skördat. Lillen vill inte att jag går och lägger honom längre. Det är bara pappa som duger. Vi försöker lägga honom varannan kväll när vi båda är hemma, men han blir så ledsen när jag ska lägga honom, så ibland ger jag upp och låter Sportfiskaren få lägga honom. Ikväll höll jag ut och han somnade till slut, men han påtalade femtio gånger innan dess att jag inte fick lägga honom, så att jag liksom inte skulle missa att det fortfarande var hans ståndpunkt. Gulliga envisa unge!

Och samtidigt som jag gläds åt att han har en pappa som han älskar och känner sig trygg med och omhuldad av så gör det lite ont i mammahjärtat att han inte tycker att mitt sätt att natta honom är lika bra som Sportfiskarens.

Synden straffar sig själv

Skapligt dråpligt att kapa ett skepp, vänta och vänta och vänta och vänta på lösensumma, få den och sedan drunkna kort därpå! Det blev nog inte riktigt som de tänkt sig.

Dagens gymnastik...

...bestod av att tänja på stämbanden när kören äntligen startat för terminen! Hurra vad kul - men kanske inte så kaloriförbrännande!

Vad är korrekt?

Under helgerna har det rapporterats om flertalet bränder och i media står det och säger de olika, nu undrar jag om det är korrekt att säga/skriva; huset brann ned eller huset brann upp? Ja, jag har väl inte så värst mycket att fundera över antar jag eftersom detta har upptagit min tankeverksamhet då och då under jul- och nyårshelgerna.

Idag var det Gardells dag...

...i tv-serien "Stjärnorna på slottet". Jag älskar Gardells texter och shower. Jag har sett ganska många och har flera av hans skivor hemma. Om du inte såg programmet så se det! Om det är något jag önskat mer av min bröllopsdag så är det att Sportfiskaren hade gått med på att låten "Aldrig ska jag sluta älska dig" hade framförts under vigselakten, men han var benhård - det var inte förhandlingsbart över huvud taget. En av de bästa stunderna med artisten Jonas Gardell är i alla fall när jag och Syster Yster gick på Gardell i Metropolen för några månader sedan. Vi satt ganska högt upp bredvid ljudteknikerbåset. En bit in i föreställningen såg vi att hans man satt där. När Jonas Gardell sedan sjöng "Aldrig ska jag sluta älska dig" (och såklart riktade sig till Mark Levengood) med en oerhörd energi och kärlek så var det oerhört gripande.

Let's dance but don't sing!

Kollar "Let's dance" och jag kan inte tillräckligt om dans för att avgöra om de dansar bra eller väldigt bra (kan dock urskilja vilka som är urkassa), men jag kan tillräckligt om musik för att konstatera att bandet de har förstör i princip varenda cover de gör - senast ikväll Takidas "Curly Sue" och Lady Gagas "Just dance". Öronen krullar ihop sig!

Så våghalsigt!

Jag ska till Metropolen i början av februari och som den planeringsmänniska jag är tyckte jag att det nu var dags att köpa biljetter. Tur och retur 400-500 spänn beroende på när på dygnet jag åker. Så kom jag ihåg att jag läst någon artikel om att SJ auktionerar ut biljetter på Tradera. Och så stort sug kan det ju inte vara på biljetter från Lilla Staden till Metropolen och tillbaka? Hur som helst beslutade jag mig just för att vara våghalsig och inte boka biljetter utan lägga bud kvällen innan på Tradera. Skulle det vara så att det inte finns några biljetter eller att de blir för dyra så får jag ta min kära Skruttibangbang eller otäcka expressbussen. Jag är så crazy!

Det bästa med att jobba nära hemma...

...är att det går att åka hem på lunchen. Jag gör det mer sällan än jag borde, men när jag väl gör det är det så himla skönt! Att skyffla i sig lite käk och sedan sitta ned i lugn och ro och läsa en bok i solen på altanen eller uterummet (på våren, sommaren, hösten), gå igenom posten, spana in senaste modekatalogerna eller för all del hinna få undan lite av morgonens stök så att det inte ser för bedrövligt ut när vi kommer hem. Att få en dos hemma mitt i jobbvardagen är inte att underskatta!

Hur kunde det bli så här?!

Som elvaåring har såklart stora killen utvecklat en musiksmak. Det värsta är att vi inte har samma musiksmak överhuvudtaget. Jag minns när han på en släktträff för sex - sju år sedan sjöng hela "Guldet blev till sand". Nu sjunger han Slipknots "Wait and bleed" hundra gånger varje dag. Och de första textraderna går ju bra, men sedan är det ju bara brööl! Och trots att jag verkligen inte vill och trots att jag under min tonårstid miljoner gånger tänkte att jag a-l-d-r-i-g skulle säga något om mina barns musiksmak så g-å-r det inte att låta bli att hojta: "Sänk!" samt förbjuda honom att sjunga den där bröliga delen av låten. Hans största idoler är In Flames och det är ibland lite lättare att stå ut med, men...

...jag har gett upp, jag har, i detta avseende, blivit precis som mina föräldrar. Det är för sorgligt!

Undvika hemmet

Jahaja, förra vintern (som var vår första i huset) var det uppenbarligen inte så här kallt ute så här många dagar i rad. Det är är vår innetemperatur som visas på bilden...det är k-a-l-l-t-! Penntroll från Ecuador och deras mindre penntrollsbarn (förvisso infödda i detta kalla rike) tycker inte om denna temperatur, möjligtvis ute, knappt det, och definitivt inte som inomhustemperatur. Vi har de senaste dygnen gått omkring som små Michelinfigurer här hemma och när vi igår äntligen fick reda på vad felet är (inte pannan utan vi behöver säkra upp vår huvudsäkring) så kan vi inte avhjälpa problemet idag eftersom det är röd dag! Grrr...

Det som händer är att huvudsäkringen känner av när vårt elsystem är på väg att bli överbelastat och det är det hela tiden eftersom elementen vill brassa på tack vare den kyliga utetemperaturen. Då slår huvudsäkringen helt enkelt ifrån pannan till förmån för kyl/frys, spis, lampor m.m.

Tack och lov var vi bortbjudna till mina päron igår (vi var där tills lillen skulle sova och innan dess på IKEA) och idag ska vi fira lilla julafton med min släkt, men detta inträffar inte förrän 16:00 - men ett frysande penntroll kan tack och lov fortfarande tänka strategiskt! Stora killen har fått två presentkort på tv-spelsaffär så vi ska göra oss i ordning och åka dit. Samtidigt tänker jag ta med mitt presentkort på VILA och göra den affären osäker tillsammans med lillen. Sedan sammanstrålar vi tre och käkar lite mat. Därefter beger vi oss ut till IKEA där lillen bad att få stanna på barnavdelningen under gårdagens besök, men det gick inte eftersom vi hade bråttom - idag kan han dock få vara där hur länge han vill! Sedan är det nog dags att ge sig av till släktkalaset. Och där kommer vi vara tills de kastar ut oss...

Årets Bild 2010?

Jag har köpt en digital systemkamera. Jag tycker det är himla roligt att ta kort och jag investerade i en analog systemkamera för några år sedan, men fick inte riktigt till det utan tröttnade och köpte en digital kompaktkamera. Den har jag varit nöjd med, men nu vaknade den där längtan efter att kunna ta bättre bilder. Mestadels blir det ju familjefotografering men även en del landskapsbilder och jag skulle även vilja ta närbilder på riktigt små detaljer och då upplevde jag att kompakten hade begränsningar. Så nu har jag min digitala systemkamera - och mycket att lära. Det bästa med den här mot den analoga är att det på en gång går att se vilka misstag jag gör - på den analoga dröjde det tills jag framkallat filmen och det var nog det som gjorde att jag gav upp och bara lärde mig en del ytliga kunskaper.

Nu läser jag den bok som Syster Yster, även yrkesfotograf*, gav mig när jag köpte den analoga systemkameran; National Geographics Den stora fotoguiden och så läser jag manualen till kameran, Sony a350, och så har jag beställt två böcker om digitalfotografering av någon Scott Kelby och så har jag blivit medlem på en fotosajt. Så nu ska här fotograferas! För jag har förstått att det är trial and error varvat med teori som gäller för mig. Jag ser verkligen fram emot att lära mig ta bättre bilder och kommer inte ge upp! Årets bild 2010 - nej det blir nog inte jag som tar den, men kanske Syster Yster?

* att ha en yrkesfotograf i familjen innebär stora fördelar. Hon fotar alla viktiga högtider i en familj; dop och bröllop exempelvis. Dessutom har jag en oerhört fin serie från när vi väntade lillen, i den serien finns ett fantastiskt fint kort på mig och Sportfiskaren som jag har på mitt kontor och som alla som ser det kommenterar och tycker är helt underbart!

Varför räknas bara att sova?

Jag är morgonpigg. Det är inte Sportfiskaren. Ändå tycker jag att vi ska försöka dela på morgonsysslorna på helgerna så att vi båda får sovmorgon. Fast Sportfiskaren tycker att det bara räknas om någon sover, vilket jag ju inte gör på min sovmorgon. Så egentligen borde det kanske heta något annat, typ mysmorgon. Jag läser eller surfar i sängen på min "sovmorgon", men det räknas tydligen inte. Bara om jag sover får jag ligga kvar i sängen. Ja, det är ju inte så att Sportfiskaren uttalat detta i klartext, men varje gång han kommer in i sovrummet och ser att jag är vaken säger han: "Jaha, är du vaken?!" Underförstått: "då kunde ju du gått upp med kidsen och jag fått sova längre". Så under denna ledighet har jag gått upp med barnen flest gånger, trots att jag också velat ligga kvar och ha "sovmorgon". Igår sa jag ändå till lillen att nu får du be pappa gå upp med dig, vilket han gjorde. När jag så gick ned en halvtimme senare så fick jag återigen höra: "Men, är du vaken redan! Vilken tur att jag inte fick ligga kvar i sängen då".

Idag låg Sportfiskaren i sängen till 10:30 - och jag struntar i om han legat och läst, om han sovit eller gjort något annat. Jag önskar bara att jag också kunde få ligga kvar så länge i sängen, utan att få höra: "Jaha, är du vaken?!" om jag inte sover.

Går det att ta akademiska poäng i förhandlingsteknik?

I så fall kommer jag få göra det. Vid middagsbordet utspelade sig följande dialog mellan lillen (tre år) och Sportfiskaren:
S: Lillen, ät med bestick! Det är bara bebisar som äter med händerna!
L (slänger ett ögonkast åt mitt håll och säger sedan): Men mamma säger att jag är hennes bebis...så då får jag äta med händerna!

Om tio år är han tonåring - han kan gott stanna i utvecklingen av sin argumentationsteknik redan nu tycker jag.

Kanske dags att summera det gångna året?

Ska försöka:
Jag har välsignats med två, friska barn som mestadels tycker att deras mamma är okej - ja till och med världens bästa mamma. Bästa minnet med stora killen är självklart de stegen han gick vid min sida fram till altaret när jag skulle gifta mig. Bästa minnena med dem båda under året som gått är bland annat en dag på stranden med stora studsmattan; sol, värme, bad, glädje, studsmatta, fika, närvaro och närhet. Glad även för att jag under året lärt mig en ny strategi att hantera kidsens bråk (tack Sportfiskaren); istället för att förhindra alla konflikter (tar tid och energi) låter jag dem bråka på tills de tröttnar.

Jag har sedan åtta år haft den stora förmånen att få dela mitt liv med Sportfiskaren. Bästa minnet med honom under året är såklart ögonblicken vid altaret där jag lovade att älska honom tills döden skiljer oss åt samt ögonblicket då vi vände oss om, höll varandras händer och såg våra familjer, vår släkt och våra vänner samtidigt som vår utgångsmusik spelades. Jag har alltid velat gifta mig och jag är så glad att jag gifte mig med världens finaste man, som dessutom är världens mest underbara pappa och bonuspappa!

Jag har världens bästa föräldrar och är så glad att de är odödliga och att vi fått dela ännu ett år! Jag önskar att vi kunde ses mer, men det är inte alltid lätt att få tiden att räcka till. Pappa blev under förra året pensionär och det känns lyxigt att ha en förälder att ringa till vid behov av barnpassning och diverse hushållssysslor.

Jag har några vänner som är ovärdeliga för mig, som ställer upp i vått och torrt och bjuder på många skratt. Bästa minnet av dem från det gågna året är då nästan alla samlades på min möhippa. Det var så kul! Under 2008:s sista månader har jag fått följa min väninnas kamp för sin dotter på nära och ändå på alltför långt håll. Jag är så glad att allt gått bra, att lilltjejen lever, andas själv, går upp i vikt, käkar bröstmjölk som vilken annan unge som helst och snart får komma hem till sitt syrenlila rum som väntar i huset på andra sidan Atlanten.

Jag är frisk och kry, tar ganska bra hand om mig själv, har gott självförtroende, god självkänsla och känner mig fantastiskt tillfreds med mitt liv. Under 2008 har jag upplevt många lyckliga stunder tillsammans med min familj och mina vänner.

Förutom alla dessa välsignelser har jag mitt drömjobb. Att få arbeta med kvinnor som utsätts för våld i nära relation och barn som bevittnar våld är något jag önskat sedan jag gick socionomprogrammet. Under 2008 har jag fått möjligheten att göra detta i projektform och till min stora glädje fick jag i slutet av året veta att projektet kommer övergå till en tillsvidareanställning.

Finns det inget som varit jobbigt då? Jo, absolut, och att ta livet med en klackspark är inte min grej, även om jag kanske borde ta lite mindre allvarligt på livet. Fast de jobbiga stunderna får mig ju också att växa, att lära nytt om mig själv, andra och livet.

Nyårslöften? Nej. Det som gått mindre bra är det väl bara att göra om och göra bättre. Det som gått bra är det väl bara att fortsätta med. Så tack för ett gott 2008 och välkommen 2009!

Vill dessutom passa på att tacka er som läser min blogg och kommenterar det jag skriver, kommentarer är kul! Gott nytt år till er!

Lösningen på ett ordproblem

Jag försöker undvika att både säga och skriva "man" när jag talar om människor i allmänhet och säger eller skriver det aldrig om jag egentligen menar mig själv. I "Egalias döttrar" har ordet "man" bytts ut till "dam" (och har du inte läst den så gör det!) och det var därifrån jag fick denna idé. Hur som helst, ibland är det svårt att konstruera om meningar så att inte "man" får plats och ibland är jag för trött, men lillen har hittat lösningen åt mig. Min treåring har löst ett ordproblem jag haft i flera, flera år! Han säger nämligen: "Nå'n får inte säga så till mig". Det är ju genialt! Och det är ju svårt att bli något annat än genial med en sådan mamma som mig!

Slipping through my fingers

Jag fick ju biobiljetter som julklapp av en samarbetspartner på mitt jobb och tyckte att det inte var mer än rätt att det gick till en av dem som fått mindre tid med mig på grund av jobbet. Så jag bestämde att jag och stora killen skulle gå på "Lasse-Majas detektivbyrå". Det ville inte stora killen. Han suckade högljutt och sjönk ihop som en liten hösäck över köksbordet när jag berättade om min, enligt mig, roliga mamma-son-aktivitet. Jag tyckte att "Lasse-Maja" skulle passa ypperligt... Fick tänka om och vi satte oss och kollade bio-utbudet och stora killen ville se en komedi - så det fick bli den! Jag tyckte den var rolig, trots att jag egentligen inte tycker speciellt mycket om komedier och jag skrattade högt flera gånger.

Jag tycker att mina killar är så små fortfarande, de är ju mina bebisar! Jag glömmer att stora killen ju faktiskt är ganska stor, att den där lilla, lilla skrutten som låg så liten, trött och varm på mitt bröst för drygt elva år sedan är så stor att han sitter bredvid mig och kollar slutet på "Konungens återkomst". Och är han så stor tycker han såklart att "Lasse-Maja" är larvigt...det borde jag förstått. Tiden går så fort, den lilla skrutten med den fjuniga hjässan har blivit en gänglig kille med snedlugg. Ibland hinner jag inte med och ibland halkar jag efter.

Behold!

Det bästa med att ha tid är att tiden räcker till sysslor jag gör alltför sällan, som ugnsrengöring. På luckans glas och ugnens botten finns numer inte en fläck! Skön känsla!

Ännu mer shoppning!

Firade nyåret med syster yster och hennes familj. Förutom att fira nyår firade vi också julafton och tre födelsedagar - det är alldeles för svårt att få ihop det med ett barn som är borta varannan helg och vuxna som jobbar helger lite nu och då. Jag fick presentkort på VILA och således kommer jag inom kort bege mig till Storstan och shoppa kläder. Yay!! Vill dela med mig lite relevanta shoppingtips:

- Klä dig fint under - det är aldrig speciellt skojigt att klä av sig i provrummens obarmhärtiga ljus, men i alla fall lite bättre med fina underkläder på... Om du ska köpa kjol eller klänning, tänk på att ta på dig strumpbyxor, jag har i alla fall väldigt svårt att fokusera på ett klädesplagg om jag står i fula nylonstrumpor som slutar vid anklarna!

- Skor du orkar gå i ett antal timmar (om du inte är ute efter ngt speciellt och vill ha finare skor när du provar).

- Kläder som går lätt att ta av och på när du ska prova, inga överdelar med knappar som ska knäppas upp varje gång du vill prova ett plagg.

- Så lite packning som möjligt; ta med dig minsta möjliga attiraljer, typ mobil, plånbok och läppglans.

- Glöm inte bort att dricka och äta - med rätt blodsockernivå och vätskebalans blir shoppingturen mycket trivsammare.