Jag är mörkrädd. Har alltid varit och kommer med stor sannolikhet alltid att vara även om jag som vuxen kan hålla rädslan i schack och inte låter den fara iväg med mig. Fast ibland kräver det en hel del prat med mig själv.
Stora Killen verkar också vara mörkrädd. Ikväll propsade han på att jag skulle komma ned trots att jag gått och lagt mig i sängen (jag kollade film, men ändå). När jag väl kom ned undrade jag vad han ville. "Vänta lite" sa han och gick omkring och plockade ihop sina saker och släckte. Sedan sa han bara: "Det spökar här, nu går vi upp".
Jaha. Så vi gick upp på övervåningen och jag larmade som vanligt på nedervåningen och så hade jag gett lite trygghet till den där underbara ungen som snart är vuxen men ändå inte alltid så stor. Det är gott att få känna sig behövd även av Stora Killen emellanåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar