En tid nu har jag gått och funderat om jag ska ringa det där samtalet eller inte. Vägt för- och nackdelar, googlat och försökt få lite mer koll på vilken sorts person det var jag tänkte ringa till, vilka normer och värderingar som rådde, men till slut insåg jag att om jag vore den personen så skulle jag ha velat få ett samtal av mig. Så jag ringde.
Och vilket bra samtal det blev. Är så nöjd att jag ringde, att jag vågade. Jag tror att jag blev en till pusselbit i det pussel som den berörda familjen lägger och kanske kan mönstret bli tydligare för den det egentligen handlar om och då kan jag känna mig riktigt nöjd.
1 kommentar:
Bra gjort!
Skicka en kommentar