Ensamstående föräldraskap har sina fördelar

För tre år sedan fick jag och Sportfiskaren lillkillen. Då hade jag varit förälder i åtta år redan. Jag lämnade stora killens pappa när stora killen var ett år och nio månader och hade verkligen saknat att vara förälder tillsammans med någon. Så det var en sak jag verkligen såg fram emot när vi väntade lillkillen, att få dela föräldraskapet.

Men när väl lillkillen kom så hade jag svårt att dela med mig. Jag var van att fatta beslut bara utifrån mitt eget omdöme och mina resonemang. Helt plötsligt förväntade sig någon att "vi" skulle fatta beslut, att jag skulle fråga efter någon annans åsikt i saker jag beslutat om helt själv förut. Jag insåg att jag skulle få kompromissa om saker, förhandla och ibland inte få min vilja igenom alls. Dessutom var det någon som ville dela på tiden med lillkillen. Någon som ville gosa och vara med honom, precis lika mycket som jag och det innebar att jag fick stå tillbaka! Så istället för att kunna glädjas åt ett delat föräldraskap, var det tudelat och ibland jobbigt. När det blev jobbigt var jag nog inte så rolig att dela föräldraskapet med, men allteftersom tiden gick vande jag mig och började så småningom tycka att det var roligt att dela föräldraskapet med någon. Och nu älskar jag det; att dela den där förälskelsen jag känner för lillkillen med Sportfiskaren. Att stå och krama Sportfiskaren medan vi båda tittar på när vår härliga unge gör något tokigt, roligt eller bara är ursöt! Att tillsammans smyga in och titta på honom innan vi går och lägger oss och veta att den andre älskar honom lika mycket. Att berätta om upplevelserna tillsammans med lillkillen för Sportfiskaren, att glädjas åt hans framsteg. Att ha någon att dela gränssättningen, smutskläderna, blöjbytena och sjukdomsdagarna med.

Det bästa av allt är att jag har båda delarna: jag delar föräldraskapet kring lillkillen, men är ensamstående förälder till stora killen. Och det passar mig alldeles utmärkt!