För er skull!

Fröken Granit med familj kommer och firar nyår ikväll. Skulle precis duka och insåg att duken var för skrynklig till och med för min smak. Så nu har jag strukit duken, bara för deras skull (och lite för min också). Det inträffar ytterst sällan att jag stryker, bara när jag gör slutfinishen på beställda plagg egentligen, för det är ju helt själsdödande att stryka! Men nu är det snart fint på kvällens festfina bord,

Gott Nytt År

Jag inser att jag är ganska medelålders när jag tar med mig shoppingkassar hemifrån när jag ska åka och göra de inköp som behövs inför kvällens supé. Så jag fortsätter i medelåldersfåran och utbrister: Vad åren går fort!

Någon sorts summering av 2011:
Tack vare en kollega har jag numera ett träningskort eftersom jag börjat zumba. Det och att gå fort är de enda träningsformerna som jag tycker är kul. Under mellandagsrean fyndade jag ett fint tyg som ska bli en färgglad topp att zumba i.

Flera omställningar har skett för våra familjemedlemmar under året: Sportfiskaren har börjat på ett nygammalt jobb och sedan dess är han en gladare man. Lillkillen har börjat nollan och efter en tuff start (från uteförskolan med som mest 20 barn och 4 vuxna till en stoooor skola med 70 personer i hans hus) där han var både trött och nedstämd under hösten så vände det någonstans innan höstlovet. Nu är han vanliga Lillkillen igen, tack och lov, vi var oroliga där ett tag jag och Sportfiskaren. Liten har börjat på förskola och hon stortrivs. Hon kommer och kramar om mig när jag hämtar och vinkar i fönstret när jag lämnar. Stora Killens lättja har gjort att skolarbetet blivit lidande, något som blev tydligt under höstens utvecklingssamtal när de skriftliga omdömena gicks igenom. Han får betyg enligt den nya betygsskalan och av 11 ämnen hade han bara betyg i 2. Då. Veckorapporterna innehöll minst fyra röda markeringar (sen ankomst lr frånvaro). Sedan hände något de sista sex veckorna på höstterminen. De två sista veckorapporterna var helt utan röda anmärkningar. Och när han kom hem med betygen efter julavslutningen hade han godkänt betyg i 7 ämnen. Snacka om att skärpa till sig. Han har fått mycket beröm av mig för det!

Mitt jobb. Jag älskar det. Men efter fyra års arbete med våldsutsatta och ett starkt engagemang från min sida, så kände jag mot slutet av hösten att jag var ganska stressad. Jag lade upp en strategi:
- inte ta med jobbmobilen hem, om den följde med hem så ska jag stänga av den
- inte kolla jobbmailen hemifrån
- inte boka in samtal efter långa föreläsnings- eller kursdagar
- inte åta mig nya uppdrag utan att stryka ett annat
Det har funkat bra och jag känner att mitt privata jag och mitt yrkesjag är i bättre balans igen.

Resan till Devon var en av höjdpunkterna under året, medel som finansierar en resa till Professorn under våren 2012 var också en. Att få gå Trappan-utbildningen har också varit intressant, men också jobbigt. Det är inte smärtfritt att prata med barn som är ledsna för det våld mamma/styvmamma varit utsatt för och ibland har jag undrat hur i hela fridens namn jag tänkte när jag tog en kvarts miljon i studielån för att prata med barn som farit så illa. Men så finns de lite tystare höjdpunkterna; ett samtal med ett barn som får sätta ord på hur det är att ha en pappa/styvpappa som använder våld mot mamma/styvmamma, ett samtal med en kvinna som är redo att lämna en våldsam relation, ett samtal med en kvinna som för första gången vågar bli arg för att hon blir utsatt för kränkningar, ett samarbete med en kollega som blir väldigt bra - ja, exemplen är många. Att få ha ett arbete som jag älskar och är så engagerad i är i sanning en välsignelse. Det gäller bara att se till att vara lite rädd om mig, min energi ska räcka utanför jobbet också. Och på jobbet i många år till. Flera i min närhet har under året vid olika tillfällen berättat att de tänker att jag kommer bli något stort inom mitt yrke. Det känns läskigt, men samtidigt häftigt. Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte, men just nu är jag nöjd med att vara precis där jag är.

Läskigaste händelsen om jag lyfter blicken från mitt liv är utan tvekan Utöya. Jag har fortfarande inga ord som kan beskriva hur hemskt det är. Ofattbart.

Läskigaste händelsen i mitt liv under året är utan tvekan när pappa blev sjuk. Mina föräldrar är så viktiga för mig och att behöva ställas öga mot öga med en av mina största rädslor; att förlora någon av dem, var hemskt. Så hemskt att jag inte ens orkade prata om det. Förutom Sportfiskaren och kidsen var det bara fem personer som visste att pappa var sjuk när han var det. Så funkar jag i pressade situationer. Jag sluter mig. Men de personer som visste om det är sådana jag vet att jag kan ringa till mitt i natten om det skulle vara så. När faran var över kunde jag berätta för andra att pappa varit sjuk, men för att orka hålla ihop mig någorlunda var det bara ett fåtal personer som visste om hur dålig han var. Grät gjorde jag. Massor. I bilen. Under promenader. Nu är pappa frisk och har till och med fått tillbaka körkortet och de har flyttat in i sin nya lägenhet som är fin och stor. Dit har jag nyligen fått en nyckel. Känns alltid skönt att ha.


Jag kom fram till Paris och har börjat gå mot Rom och däremellan har jag gått till Köpenhamn med några Sytokar också! På köpet har jag fått en ny vän, grannfrun. Hon och hennes man har fått en liten tjej under året som ställt till det lite på kvällspromenadsfronten, men jag hoppas att vi snart kommer igång igen!

Kören har spelat in en julskiva. Det var en rolig och intressant upplevelse. Resultatet blev riktigt bra. Men bäst av alla kör-upplevelser det här året var under årets julkonsert. Vi sjunger Koppången. Altarna har melodislingan under verserna och övriga stämmor står bakom dem i två led. Altarna gör en underbar insats; samstämmigt, rent och med känsla. När vi sjunger "och jag går till dom andra, jag vill känna julens frid, jag vill tro att han föddes och finns med oss här i tiden. Det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt och som tänder ett ljus varje söndag i advent"  lyfter jag blicken mot det vackra kyrkfönstret. Utanför singlar stora snöflingor och förutom att julens frid drabbar mig med sådan kraft att den stannat i mig sedan dess så fylls jag med en sådan oerhörd tacksamhet över de välsignelser jag har i mitt liv.

Ännu ett år av mitt liv har gått, som trebarnsmorsa/ordningspolis/kärleks- och trygghetskälla, som fru/vän/lagspelare, som hobbsömmerska/korist/smyckestillverkare, som socialarbetare/kollega, som vän, som dotter/syster/moster/faster/svärdotter/svägerska - ja, roll-listan är lång. Vissa roller behöver jag öva mer på, andra kan jag rätt bra.

Något löfte inför 2012?
Jag ska vara rädd om mig och min familj och ta bättre hand om min relation med Sportfiskaren. Under hösten, sedan jag började jobba 90%, har han tagit hand om markservicen och alltid ställt upp när jag behövt ändra på våra planer för att jag behövt jobba. Han har hämtat och lämnat och städat och handlat och lagat mat. Vyssjat och tröstat och lekt och busat och ordningspolisat sig. Och däckat i sängen "tidigt" om kvällarna. Jag har jobbat mycket.

Jag ska sy mig en riktigt gosig mysdress, nej, inte en One Piece, men en annan, snygg.

Jag tror att 2012 kommer bli den något längre hårfrisyrens år.

Gott Nytt År!

Verkligen lov

Vad vi softar! Småkidsen sover till halvnio eller nio och Sportfiskaren, Stora Killen och jag nattsuddar rejält! Vi går omkring i nattstassen fram till tio, halvelva på förmiddagarna. Rena och klädda är vi inte förrän strax innan lunch. Livet leker, vi är tillsammans och vi har det gott!

Dagens i-landsproblem: nyårsmenyns dessert.

Stunder av lycka...

...att få spela WF med tonåringen. I RL - Alfapet alltså. Gillar!

Som på lokal

Julklappar som känns bra att köpa, men som några dagar senare känns som ett mindre smart köp. En bra, liten, bärbar högtalare till tonåringens ajfån till exempel...

Småkidsen är dock överlyckliga: "Kom igen, nu är det disco!"

Julklappar

Sportfiskaren tycker namnsdagar och födelsedagar och julaftonar är sådant man firar när man är barn, men inte när man är vuxen. Så Sportfiskaren föreslog för några år sedan att vi inte ska köpa julklappar till varandra längre och det gick jag med på för jag menar jag vill ju inte ha julklappar av någon som inte vill köpa julklappar till mig. Men jag håller verkligen inte med.

Jag älskar att få paket, fast jag är vuxen! Och det är lite trist att inte få eller få köpa julklappar av och till sin man. Men från barnen har jag köpt, för det tycker jag är viktigt att de ska få ge julklappar och välja julklappar till sina föräldrar.

I år har jag tröttnat på att inte få julklappar, så i år ska jag köpa lite julklappar till mig själv från mig själv. Överraskningsmomentet försvinner förvisso, men det är larvigt kul att surfa runt på alla webb-butiker och fundera på vad jag vill ha. Men eftersom jag får julklappar av mamma, pappa och mina syskon med familjer så väntar jag till efter julafton innan jag shoppar loss.

Jul-lov!

Hurra! Nu är jag ledig och börjar inte jobba förrän 2012! Yay! Nyss mailade jag julklappslistan till mig och maken så vi vet vem som ska köpa vad till kidsen imorgon. Så mailade jag en till lista så jag vet vad jag ska köpa till mamma, pappa, brorsan, svägerskan och gud-dottern. Och vad jag ska handa; julgran, julskinka, ingredienser till julgodis.

Ska bli najs med några dagar utan våld. Mest korkade frågan från en försvarsadvokat den här terminen:
- Eeeh, du berättar ju att han tog stryptag på dig ett flertal gånger, sa du någonting till honom vid de tillfällena?

Och så terminens bästa svar på den mest korkade frågan:
- Nej, alltså, det är ganska svårt att prata när någon tar stryptag på en.

Words!