Idag svek jag ett barn.
Jag och Liten var på IKEA:s restaurang. Vi satt bredvid lekhörnan och vid bordet bredvid satt en äldre kvinna med två barnbarn, en flicka ungefär fyra år och en pojke ungefär sex år. När barnen hade ätit klart gick de och lekte. De blev ovänner efter en stund och flickan började gråta. Den äldre kvinnan försökte trösta henne genom att lyfta henne till bordet och sätta henne i sitt knä. Det funkade inte då flickan blev helt superledsen och skrek efter pappa. Till slut lyckades flickan bängla sig ur kvinnans grepp och gick tillbaka till lekhörnan.
När hon kom dit knuffade storebror omkull henne. Han knuffade ganska hårt och hon började gråta. Den äldre kvinnan gick då fram till pojken och drog honom väldigt hårt i vänster öra och skällde på honom. Han började storgråta och kvinnan gick tillbaka och satte sig vid bordet. Vid det här laget hade Liten ätit upp nästan hela sitt mellis. Jag ifrågasatte att jag hade sett rätt, men pojken grät och grät och höll sig för örat med sin vänstra hand. Då blev jag förbannad.
När Liten hade ätit klart gick jag med henne till lekhörnan och när hon börjat leka med en leksak sa jag till pojken, som vid det här laget suttit och gråtit otröstligt i minst tre minuter:
- Vad ledsen du är.
- Ja, snyftade han.
- Drog hon dig i örat?
- Ja.
- Det får man inte göra.
Kvinnan hörde nog inte vad jag sa till pojken, men hon såg att jag pratade med honom och kom och hämtade honom till bordet och satte honom i sitt knä.
Liten lekte en stund till och jag undrade vad jag skulle göra. Jag ville markera att det var helt oacceptabelt att kränka barn fysiskt. Men hur skulle jag säga? Jag funderade på allt från ett argt:
- Jag såg vad att du drog pojken i örat och vill bara att du ska veta att det är helt oacceptabelt!
Till ett mjukare:
- Det var verkligen inte okej att pojken knuffade sin lillasyster och jag förstår att du blev arg, men det blev kanske inte så bra när du drog honom i örat?
Jag lät liten leka fem minuter till ungefär och hoppades på att pappan skulle komma så att jag kunde berätta vad som hänt för honom, men han dök inte upp.
Jag skäms, men jag vågade inte säga något till kvinnan. Jag lämnade pojken, flickan och kvinnan och gick vidare - under stor ambivalens. Efter att jag gått ett tag vände jag tillbaka för det kändes verkligen inte rätt att bara gå utan att säga något, men pappan hade fortfarande inte kommit så jag fortsatte min runda genom IKEA.
Jag ångar fortfarande att jag inte sa något till kvinnan. Och jag ångrar att jag inte frågade pojken mer, t.ex. om det hade hänt förut att någon gjort så att han fått ont någonstans på kroppen.
Ursäkta den dåliga upplösningen...
