Fasansfullt

Vilken ångest hon måste ha haft innan hon dog. Fy! Att bli levande begravd. Med bakbundna händer. Av sin pappa och farfar. Hoppas verkligen de får livstids fängelse. Och trots att jag gått en spetskompetensutbildning kring hedersrelaterat våld och förtryck så har jag så svårt att förstå att vikten av att bevara familjens heder är så stark att det i värsta fall innebär att man måste mörda sitt barn, syskon, sin kusin eller sitt barnbarn.

Inne men inte ute

Sedan Stora Killen skaffade blått hår lägger han ned väldigt mycket tid på att fixa sin frisyr, som trotsar gravitationskraften. Han kan inte ha mössa på sig ute då, förstår vi väl, säger han när vi påtalar att mössa är på sin plats när det är minus tio grader ute.

Så kommer jag in idag efter en promenix. Då sitter Stora Killen framför datorn - iförd mössa?! Jaha. Så det går bra att ha mössa inne för frisyren, men inte ute?

Är jag sjuk?!

Något har hänt. Något jag aldrig trodde skulle hända! Ända sedan jag var liten har jag ÄLSKAT Melodifestivalen. Kommer ihåg hur jag och Fröken Multisport ringde varandra innan rösträkningen och delgav varandra våra omdömen om låtarna. Det var ju på den tiden det bara var en Melodifestival.

Kanske det är det. Kanske det är att det är så många Melodifestivalar nuförtiden. Varje lördag hela våren. Med så många kassa låtar. För jag har tröttnat lite. Känner inte alls samma förväntan som jag gjort förut inför Melodifestivalen. Föreslog för maken att vi skulle hyra DVD istället, men han ville spela data-spel. Så jag sitter ändå här framför Melodifestivalen, men utan något större engagemang. Nu ska jag hasta iväg till närbutiken för att få lite snacks och kanske hyra en DVD som jag vill se.

Den hjälpsamme hjälpredan

Lillkillen är så underbar. Ofta när jag grejar i köket kommer han traskandes och frågar:
- Kan jag hjälpa till med något?
eller:
- Finns det något jag kan göra?
Antar att han hört oss vuxna och tar efter. Han tar sina uppgifter på största allvar om än inte med den största portion uthållighet... Men allt han hjälper till med är ju en god hjälp. Idag hjälpte han till att göra pajdeg och sedan fördela pajens ingredienser i pajskalet.

Ibland har jag ingen uppgift som passar till honom när det gäller matlagningen, men då brukar jag ge honom några smutsiga saker och be honom diska dem. Han åtar sig uppgiften med glädje och nu är han så stor att risken för vattenskada i stort sett är obefintlig. Kommer ihåg när vi bodde på landet och han var ett och ett halvt och stod och diskade - tur att vi hyrde det huset för ibland blev det som en liten insjö på köksgolvet ; )

Det är underbart med en så hjälpsam liten unge!

Dröm i miniformat

Ända sedan jag var liten har jag älskat att skriva och att lära mig läsa var en av de bästa saker jag lärt mig i hela mitt liv. När jag var ung skrev jag dikter och dagbok. Nu skriver jag blogg. Jag har alltid drömt om att skriva en bok. Nu är jag ju vuxen så nu borde det ju snart vara dags...

I alla fall, idag har jag fått skriva lite. Vårt län vill uppmärksamma kvinnor som "gift sig" hit och sedan blir utsatta för våld av sin man/sambo. Eftersom de får tillfälligt uppehållstillstånd via anknytning räknas de inte som flyktingar och får därför inte per automatik gå någon introduktionskurs eller SFI (Svenska för invandrare). De får inte heller någon handläggare eftersom de inte få någon introduktionsersättning. De är helt enkelt ganska beroende av sina män gällande både försörjning och möjlighet till att ta del av sitt nya land och om han då utsätter dem för våld lever de i en väldigt utsatt situation. Landshövdingen vill därför ha in avidentifierade berättelser om dessa kvinnor. Jag har träffat några stycken i Lilla Staden och har valt en av dem och skrivit om det.

Jag skrev fyra sidor i jag-form och tyckte det var roligt. Och att det blev ganska bra. Och den där drömmen om, längtan efter, att skriva en bok vaknade igen. Nåväl, ung är jag inte längre, men förhoppningsvis har jag många år framför mig och således en massa tid att så småningom kunna skriva den där boken.

Ojdå. Det var många!

Häromdagen ställde jag mig på vågen första gången sedan decembers pepparkaks- och lussebullsfrossa. Till min förvåning hade jag inte alls gått upp så mycket som jag trodde. Inte alls faktiskt. Hurra för amning!

Jag är inte bra på att räkna. Men i morse roade jag mig med att försöka räkna ut ungefär hur många lussebullar jag åt under december. Jag bakade tre satser med lussebullar, 24 varje gång, sammanlagt 72 st. Kidsen, maken och gäster åt kanske sammanlagt högst 15 av dem. Då återstår alltså 57 stycken (tror jag, orkar inte ta miniräknaren). Och så åt jag några på lite andra ställen.

Under december åt jag således ungefär 65 lussebullar!! Det är många det. Men gott var det! Längtar redan till nästa lussebullsperiod!

Pollykakan

Den var helt perfekt idag. Så om jag kan vänta en dag så kommer jag ha den i ugnen enligt receptet. Annars fem minuter till. Idag serverades den med vaniljglass och jordgubbs-mos.