Jag vet att det är mycket snö...

...när jag kan skotta på våra tujabuskar. Om jag hade tvivlat innan. På att det är mycket snö ute alltså. Snön får gärna ligga kvar, men det behöver inte komma mer för då kan det bli som imorse när jag var tvungen att välja mellan att skotta och att sminka mig för att hinna lämna Lillkillen i någorlunda tid. Jag valde att skotta. Fick sminka mig när jag kom hem därifrån, men då hade jag ju redan visat mig helt osminkad. Hujedamej! Inga fler morgnar med sådana svåra val tack!

Oceaner av oro

Jag trodde aldrig att jag kunde känna så mycket oro som jag gjort från den dag jag blev förälder. När barnen är små, så som Liten är nu, oro för om de är för varma, för kalla, fått nog med mat. Sedan när de blir lite större, som Lillkillen, oro för att deras nyfikna kroppar med den inte utvecklade motoriken ska göra så att de skadar sig, kanske riktigt illa. I skolåldern en oro för att de inte ska få kompisar, att de ska hamna utanför. När barnen blir ännu större, som Stora Killen, oro för att någon är elak mot dem, eller de mot någon annan, orolig att de umgås med "fel" kompisar, att de gör val som inte är bra för dem och hamnar i konstiga och destruktiva situationer, orolig att tonåren ger dem för hårda törnar.

Och alltid, oavsett ålder, oro för det värsta - att döden på något vis ska ta dem ifrån mig. De flesta stunder håller sig oron i bakgrunden, står där, dold i mitt livs kulisser. Så plötsligt hoppar oron fram i strålkastarljuset och gör sig starkt påmind. Tänk om någon tar Lillkillen när han går omkring här på gården och leker? Tänk om Liten inte alls sover längre än hon brukar utan har slutat andas? Tänk om Stora Killen inte ser sig om när han går över gatan och blir påkörd? Tänk om någon otäck sjukdom slagit sig ned i någon av kidsens perfekta kroppar?

Funderar på om det finns något sätt att "köpa" mig fri från att det värsta ska drabba vår familj. Nej, det finns det nog inte. Och jag är säker på att oavsett vilken ålder kidsen har, även efter det att de blivit vuxna, så kommer jag alltid oroa mig för dem. Kanske det är en ofrånkomlig, ja, kanske till och med en nödvändig del av föräldraskapet.

Bob Marley regerar

Pollykaka!

Idag är kidsen lediga så jag har haft förmånen att få umgås med dem alla tre ganska länge innan Stora killen drog hemifrån. Då gjorde jag en Pollykaka efter ett recept jag fick av svärmor för en tid sedan. Den var god, men jag kommer ha den i ugnen fem minuter längre nästa gång. Om man dock tycker om när det är riktigt kletigt inuti så är 25 minuter perfekt! Å andra sidan stod det i receptet att den gärna får stå och "ässa till sig" över natten (men vem orkar vänta så länge?!) så kanske den är mindre kletig i morgon, det märks då!

200 g mörk blockchoklad
100 g smör
2 dl socker
3 ägg
220 g Polly
½ dl vetemjöl

Smält blockchoklad och smör. Vispa ägg och socker pösigt. Rör ned chokladsmeten, vetemjöl och sist Pollysarna.

Grädda i 175 grader i en form med löstagbar kant i 25 minuter. Låt gärna stelna till dagen därpå.

Dagens synd-om-pris...

...går till mig, som slog av nageln när jag skulle stänga till ena förrådet. Jag blöder. Det gör ont. Stackars mig!

Usch vilket ljud!

Jag föredrar snön framför blasket. Mellan fem och sju minusgrader är lagom för ett penntroll som jag och mina tre småtroll. Men igår när jag gick ut knirrade snön så att det lät som frigolit - ryyys längs hela ryggraden! Icke frigolit-låtande snö är bättre tycker jag!

Badhuset sucks!

De flesta barn tycker om att åka till badhuset. Mina också. Lillkillen och jag åkte dit i helgen, men vårt badhus är verkligen inte bra! För det första är det ju, som alla badhus, fulla med baciller - hujedamej, om jag tänker på det orkar jag inte åka dit, så jag deletar den tanken. För det andra är det läskigt kallt i omklädnings- och duschrum. Som om inte det är nog är badtemperaturen runt 17 grader. Ja, kanske lite mer, men inte mycket! Så himla snål-kallt badhus!

I mars stänger dock bacillhuset. För gott. I höst kommer ett nytt badhus. Med färre baciller. Och förhoppningsvis fler grader! Ser fram emot det!