Ett ekonomiskt misslyckande!

Stora killen ÄLSKAR (och det är ingen underdrift) tv- och dataspel. Nu är det något nytt spel för 99 spänn han och hans bästa polare spanat in på ICA Maxi. Han har tjatat på mig hela dagen om han får köpa det eller inte och jag har svarat jag vet inte. Så kom sambon på den klyftiga idén att de skulle få jobba ihop till spelet. De skulle få pengarna och skjuts om de rensade en grusplätt på kanske högst 25 kvadratmeter från ogräs. Stora killen insåg inte det fiffiga i detta, men det gjorde hans kompis och nu är de ute i regnet och rensar ogräs, sambon har försett dem med hinkar och lämpliga redskap.

Och någonstans tänker jag att jag har missat något, han inser inte att han precis som alla andra måste jobba för att tjäna pengar. Visst måste han göra vissa saker för att få veckopengen, men det är ju saker som egentligen är självklara; städa rummet, hjälpa till med maten, duka m.m. Jag har verkligen varit superdålig på att förbereda honom på att materiella ting inte är självklarheter utan att det krävs arbete för att få de saker han vill ha. Jag tror att det har blivit så för att jag varit ensamstående med honom sedan han var två och även om jag vet att det aldrig var ett alternativ att fortsätta leva med hans pappa, så känner jag ändå att jag berövat honom den normativa kärnfamiljen och att jag därför står i skuld till honom. Fast det är ju oerhört oansvarigt att försöka betala den skulden till honom genom att få honom tro att han bara kan få saker genom att be utan att behöva anstränga sig - ja, genom att skämma bort honom helt enkelt. Det insåg jag där vid matbordet nyss när stora killen inte insåg att det var ett ganska bra erbjudande han fick, medan hans kompis insåg det på en gång. Så nu måste jag bättra mig! Jag måste hinna lära honom denna oerhört grundläggande kunskap innan det är för sent; du måste arbeta för att tjäna brödfödan (och en eventuell guldkant på tillvaron).